Ibland känner jag mig synsk. Ett år efter att jag skrivit en historia så händer det på riktigt! Hur är det möjligt!?
A t’iqsi Wiraquchan - Oh sun rising on the lake, beginning of all, qaylla Wiraquchan - Wiraqucha, end of all things,
Ödet satte mig i en sits där tre magiska väsen tvingade mig att titta inåt och möta denna rädsla, detta monster. Det bländande vita ljuset som hotat att förinta detta bräckliga ego som hållit mig vid liv.
Min roll i familjen är ”sonen som försvann” och flyttade ifrån Göteborg. Så de har byggt upp ett gemensamt skuldbeläggande gentemot mig.
Att inte veta vad som kommer hända härnäst, det är väl så nära det okända vi kan komma. Framtiden. Både kittlande och läskig. Men mest kittlande. För i den och alltså i det okända, är allt möjligt.
Någonstans häri ligger enligt min avlönade kompis en nyckel till mitt okända. Samma okända som skickar ut mig på den snitslade bana jag i tid och otid vankar runt likt en åttonde dvärg i någon banal förhoppning om att det ska leda mig till en ny plats. Det måste för övrigt vara definitionen av galenskap
Alla mina historier, sånger, pjäser och böcker har dykt upp i mig som scener och verkligheter jag aldrig varit med om. I början var jag övertygad om att de var mitt inres försök att manifestera egna upplevelser. Jag letade därför alltid efter ursprunget och förklaringen.
Fuck You, du tror du är så Jävla Fucking sval med ditt ”jag är bara en skugga av din rädsla” det är inte så. Jag blir fucking galen av din flytande form! Ibland sitter du här i huvudet men sen ba åker du ner till hjärtat andra dagar tar du över mina händer o förlamar mina drömmar,
Jag kunde inte släppa taget. Vibrationen gick genom höger hand till vänster, som en nål och tråd in och ut genom hjärtat, samtidigt som en stark kraft höll mig fast. Blicken svartnade.
Jag förstår inte vilken typ av text det är, en dagboksanteckning eller ett filmmanus, men tänker att den kan vara helt okej läsning. Jag har valt att kalla den Okänd text om okänd dramaturgi av okänd Olivia.
Man behöver inte alltid en plan. Ibland behöver man bara andas, lita på att det löser sig och släppa taget. Se vad som händer..
Om skrivandet kan få vara ett hemligt växthus, en oas där plantorna får växa vilt kan oanade berättelser med egen doft och karaktär gro fram. Precis som i växthuset eller trädgården kan skrivvärlden då få finnas till för sin egen skull. Senare kan berättelsen också finnas till för andra,
Räkan väljer att förneka det han känner. Men ju mer han trycker undan sina känslor desto mer aggression bygger han upp inombords. Denna ilska tar han ut på de kvinnor som finns i hans närhet.
Jag ser på det på samma sätt som 9/11, världen blev aldrig densamma efter det. Västvärlden fick en ny fiende, innan 9/11 var boven ryss men efter att tvillingtornen föll förändrades det och idag är det araber/muslimer som fått den otacksamma rollen som världsbovar.
Senare på kvällen kan jag inte sova. Då slår det till. Den elaka rösten börjar tala inom mig. Den får min kropp att låsa sig, händerna knyts. Den vill attackera min pappa, säga massa hemska saker till honom:
50. Undrar vad jag ska skriva om när det kommer till ”Det Okända”, 51. Känner av ett brinnande självhat, 52. Oroar mig för min lavendelväxt, 53. Funderar på att ta in murgrönan från balkongen, 54. Bäddar om sängen
Ändligt är det mänskan vet oändlig är vår ändlighet.