Det är december. Vi sitter bakom varsin skärm på olika platser i landet och diskuterar en tredje plats, vårt kollektiv på Dovregata 1 i Oslo, där vi levt sedan vi slutade filmskolan i Lillehammer. Ernst pendlar mellan olika projekt i Stockholm och Oslo. Efter att han gjort succé med sin avgångsfilm på skolan så har han fått saker i rullning. Jag pendlar mellan Oslo och Göteborg för att fly och hålla ångesten borta. I Oslo sitter jag på ett cafe och undrar vad jag ska göra med livet. I Oslo har jag någon slag relation med en brud som har pojkvän. Jag har samma relation i Göteborg. Beteendet kanske inte kan beskrivas som moget beteende men jag behöver bekräftelsen för att känna att jag existerar och det är skönt att ha så lite ansvar som möjligt.
Mina dagar i Oslo består av att gå upp 12:00, hata mig själv, gå till fiket och spela FIFA på kvällen. Ernst går upp med tuppen och jobbar med en tv-serie på ett stort bolag i Norge, och med sin långfilm på ett bolag i Sverige. Sedan går han och gymmar. På kvällen spelar vi FIFA. Tysta. Jag känner ingen avundsjuka för jag är så långt borta från att ha styr på mitt eget liv och känner att om jag blir bitter så kommer mitt hat ta över mig och det enda som ger mig energi.
Men nu sitter vi bakom varsin skärm och pratar hur vi ska göra med vårt kollektiv. Ernst dejtar en tjej i Stockholm och känner att han vill tillbaka dit för att ge relationen en chans. Jag väger för och emot. Vi har båda gått norska filmskolan och fått bra kontakter i Norge. Sverige känns helt främmande på den fronten för mig, men jag har begravt mig själv i en ond cirkel som jag måste bryta. Vi bestämmer oss för att säga upp kontraktet.
Jag har bott i min lägenhet i Göteborg i tre av de åtta år jag haft den. Nu är den uthyrd, så jag får ta all min skit jag samlat ihop under 4 år i Norge och flytta hem till mamma, pappa och lillebror Max. Jag ska bara bo där i två månader innan jag får tillbaka min lägenhet men jag vet att det kommer bli ett helvete av konflikter där jag blir utpekad som den skyldige. Min roll i familjen är ”sonen som försvann” och flyttade ifrån Göteborg. Så de har byggt upp ett gemensamt skuldbeläggande gentemot mig. Jag tänker att jag ska hantera det genom att splittra gruppen och bearbeta dem en och en för att få dem på min sida, eller åtminstone försöka undvika att bli offret i sammanhanget.
Jag börjar med pappa. Han är en klassikt tystlåten gubbe som alltid har rätt, aldrig be om hjälp och aldrig säger vad han egentligen känner. Planen är att hjälpa honom med hans ”manliga ansvar” vilket är att fixa med huset. Det består i att renovera om källaren och bygga en klassik manlig vänskap där man gör saker med händerna och snackar skit om hur jobbig mamma är.
Mamma får jag istället köra psykologgrejen med. Prata med henne om hennes känslor och om hur dålig pappa är på att kommunicera i hemmet och att han aldrig lyssnar. Det går som smort – jag har dem på var min sida. De är inte längre en enhet som jobbar emot mig utan till och med för mig.
Max är svårare. Han är en tonåring med asperger som aldrig glömt en orätt jag gjort sedan 10 år tillbaka. Min plan är att undvika honom så gott det går men det är svårt när han har lagt beslag på 4 rum i huset för att alla hans leksaker och spel ska få plats. Var jag än går inkräktar jag på hans territorium och det får jag höra, först av honom sedan av mamma och pappa.
Jag håller mig borta från hemmet så gott det går, lämnar när jag vaknat och kommer hem så sent jag kan. Mina problem med min sömn och rutiner fortsätter som tidigare. Jag får ett mejl från min psykolog i Norge som frågar vart jag tagit vägen, jag glömt meddela att jag flyttat och måste avsluta vårt samarbete. Hon skickar en sammanställning av våra 8 möten vi haft. Kontentan är att hon inte förstod mig och jag förstod inte henne heller. Hon tyckte i alla fall att jag ska börja träna, skaffa rutiner, sluta hata mig själv och sluta självmedicinera. Jag tänker att hon har fel och jag rätt sen stänger jag ner datorn.
På nyårsdagen vaknar jag upp i mitt rum i källaren med en tjej som är väldigt mycket yngre än jag själv. Jag känner att jag har nått en ny botten, och tänker att jag nog inte lyssnat på någon annan på en längre tid. Det är kanske dags att lyssna på någon annans råd. Jag tänker på vad min psykolog hade sagt och skrivit ner till mig tidigare och tänker att jag tar ett steg i taget. Jag börjar med rutiner.
Min vän Martin och hans tjej Annie är igång med att bygga ett hus på en lite ö i Göteborgs skärgård. De ligger efter med en massa arbete så de behöver hjälp med att få det klart. Det visar sig vara ett steg i rätt riktning. Jag börjar gå upp tidigt med min pappa vid 6-tiden för att åka ut och jobba. Efter jobbet tränar jag och på kvällen skriver jag på mina skoluppgifter. Det är skönt att få jobba fysiskt igen och sluta sitta ensam med tankarna . Jag börjar få rutiner på livet. Januari närmar sig sitt slut och det är bara en månad kvar tills jag får flytta in i min lägenhet igen. Jag håller mig på god fot med familjen och livet känns nytt och fräsch och för första gången på länge känns det som att jag har börjat förändra mig på riktigt.
