Jag vet knappt själv vad som finns där uppe men jag kör på och ser vart jag landar.
Vi har fått i uppgift att skriva en text som behandlar ämnet ”det okända”, det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig på detta.
I flera veckor har jag tänkt på hur jag ska tolka ämnet. Ju längre tid som gått desto mer splittrad har jag blivit. Så många idéer som börjat ta form som alla upplösts med tiden för att jag inte känt mig motiverad eller för att en ny idé dykt upp som jag tyckt om mer.
Det jag bestämt mig för är att bara börja skriva om det som finns i mitt huvud just nu. Jag vet knappt själv vad som finns däruppe men jag kör på och ser var jag landar. Jag ska försöka att vara så öppen och ärlig som möjligt och jag vill inte heller gå tillbaka till texten och redigera.
Hoppas du får ut något av att läsa detta.
Jag sitter och tittar ut över Djurgårdskanalen. För första gången på vad som känns som månader ser jag solen. Löven är gyllengula och himlen växlar mellan att vara klarblå till att skifta i rosa nyanser som gör att man skulle villl smaka på den. Jag fick precis ett samtal om att Folkhälsomydigheten precis gått ut med att de ska skärpa restriktionerna i tre regioner i Sverige, Stockholm är en av de regionerna. Jag livnär mig på att samla människor vid sidan av skolan och blir såklart genast orolig över hur framtiden kommer att bli. Allt har förändrats med Coronan. Jag ser på det på samma sätt som 9/11, världen blev aldrig densamma efter det. Västvärlden fick en ny fiende, innan 9/11 var boven ryss men efter att tvillingtornen föll förändrades det och idag är det araber/muslimer som fått den otacksamma rollen som världsbovar.
När flygplanen flög in i World Trade Center var jag på reklamfilmsinspelning på Mallorca. Vi spelade in en film till ett telekombolag, regissören, fotografen och filmens huvudrollsinnehvarare var alla bosatta och hade familj i New York. Mitt under en tagning kom en av producenterna in och sa att ett flygplan kraschat in i WTC, vi avbröt såklart inspelningen och hela teamet samlades i husets TV-rum. Vi spelade in i ett av Europas äldsta hus som hade funnits sedan 1100-talet och jag kommer ihåg hur folk i teamet efter några timmars inspelning känd att det kliade lite överallt. Det visade sig att huset var fullt av vägglöss så vi stod alla och kliad oss samtidigt som vi såg hur ena tornet stod i brand. Väldigt surrealistisk känsla.
Jag hade jobbat konstant i några månaders tid och var inne på min tredje vända till Palma, denna gång hade jag åkt dit ensam för att göra allt förarbete med casting, hitta inspelningsplatser och annat. Jag var så trött och kommer ihåg att jag satt på mitt hotellrum med de andra som precis kommit från Stockholm för att inleda inspelningen dagen efter, det dracks öl och det var allmänt god stämning. Jag var inte en aktiv del i det mer än att jag var där, jag var som i en annan värld och gick ut på balkongen ensam. Min närmaste känsla var att börja gråta, jag var helt utmattad både fysiskt och psykiskt efter allt jobb och kände att jag nästan ville hoppa från balkongen. Jag samlade mina tankar och såg ut över Palma som var dränkt i varmt kvällsljus. Det var precis innan ”Magic Hour” då solen gått ned innan det blir mörkt. Jag kom överens med mig själv om att jag var tvungen att höja på huvudet och tänka positiva tankar. Jag försökte le men det gick inte. Jag började tänka på min familj och mina vänner hemma och saker som vi gjort tillsammans som varit kul och till slut lyckades jag få mig själv att tänka positiva tankar som ledde till ett leende. Jag vet inte om jag fysiskt fick till ett men jag log iaf inombords. Allt detta medan de andra i teamet satt inne och drack öl och skrattade tillsammans i bakgrunden.
Efter att vi avbröt inspelningen och gick och kollade på CNN blev jag helt tom. Jag lämnade tv-rummet och gick ut på gården och började tänka på alla de som satt på planet, de visste att de var på väg mot sin död och inte kunde göra något åt det. Jag började tänka på mig själv och hur jag satt och längtade efter min familj och mina vänner. De på planet tänkte nog också på sin familj och sina vänner. Ingen visste vad som skulle hända, skulle det bli ett tredje världskrig nu? Skulle vi ens kunna åka hem? Vad skulle hända i världen nu? Alla visste att inget skulle bli detsamma efter det. Jag bröt ihop på innergården. Jag visste att jag förmodligen åtminstone skulle få återse min familj igen men de på planet skulle inte det. Framtiden var något helt okänt då och idag kan vi se hur det påverkade vår omvärld till vad den är idag.
Idag är jag inte lika mentalt slutkörd men jag har samma känsla i kroppen som då. Efter Coronans första våg och allt som den medfört med social distansering, hur folk inte sitter bredvid varandra i kollektivtrafik, hur folk inte går nära varandra på gatorna etc så har vi inlett en ny fas i vår moderna nutid. De förändringar som sker nu är bara början på något som jag tror kommer bli en ny era av en ny över- och underklass. Den första vågen har satt tonen på vad som kommer ske. Jag vet inte om jag är redo för en andra våg men det finns ju ingen annan väg att gå än framåt. Den andra vågen outades officiellt för ca en timme sedan då Tegnell & co gick ut med de nya restriktionerna. Vad kommer hända nu? Framtiden är oviss.
Jag är pessimistiskt lagd. Många säger att Coronan gör att vi kommer närmare varandra och jag är villig att instämma- till en del. Jag tycker om att vara ensam ganska ofta men t.o.m jag är sugen på att träffa folk nu. Följden av Coronan kommer att bli att det kommer bli ett ännu tydligare ”Vi-och-de”-samhälle. Ser du annorlunda ut, har du inte hela och rena kläder, kan du inte mitt språk, har vi inte samma vänner etc så kommer du bli behandlad som om du vore en möjlig smittspridare och det kommer inte att bidra till ett inkluderande och öppet samhälle där alla delar med sig och hjälper varandra. De som drabbas värst är de som redan har det dåligt.
Det vi behöver mest av allt i samhället idag är öppenhet och förståelse men som det ser ut idag är vi på väg ännu längre ifrån det. Om några dagar är det val i USA, Trump ser ut att förlora men jag kan inte räkna bort honom med tanke på hur det blev senast. Det var 91% sannolikhet att Hillary Clinton skulle vinna men tji fick vi. Jag tycker varken om henne eller Trump egentligen men skulle inte tvivlat en sekund på att rösta på Clinton om jag kunde. Såklart.
Läget i USA känns inte särskilt bra just nu. Jag har många vänner som är amerikaner, alla utom en är demokrater och de som är republikaner vill få bort Trump. Ingen utom en är Trumpanhängare, Den personen är en av min pappas äldsta vänner, de kom till Europa tillsammans i slutet av 60-talet. De pluggade ihop i Sverige men han flyttade till USA och blev läkare inom US Airforce. Jag blev mörkrädd när jag kollade på hans Facebook, han la upp så många länkar med rena fantasier som han trodde var verkliga. Noll källkritik. Det fick mig att tänka på hur farligt internet är egentligen, så många som bara tutar och kör och inte tänker på att alla har ett ansvar att se till att det man delar med sig offentligt är sant. Det ligger i min natur att hitta sanning, jag är väldigt nyfiken och är väldigt noga med vad jag delar av det jag hittar på nätet. Min pappas polare tillhör den äldre generationen, han är född i slutet av 30-talet, och vet helt enkelt inte hur internet fungerar. Hade det krävts någon typ av certifikat eller ”körkort” för att använda internet så hade han definitivt inte klarat testet.
Jag gick in och kommenterade allt som var felaktigt med länkar och bad honom gång på gång (vänligt) att kolla upp de länkar han delade. Det var allt från islamofobiska åsikter till att Mexiko skulle betala för muren etc. Han lade upp saker ofta och det blev till slut att jag kommenterade honom dagligen, han kunde inte ta det och blockade mig när jag la fram fakta.
Det är skrämmande att se hur hjärntvättade amerikanerna är, hur de kan gå på så mycket rent skitsnack utan att ta sig tiden att kolla upp det. Kommer det upp saker i ens flöde som går i linje med dina åsikter så är det enligt de helt enkelt sant och värt att dela. De kollar på Fox-news och tror på varenda ord som sägs.
Jag försökte diskutera med honom och de andra som tyckte jag var en ”libtard”, jag försökte hålla en trevlig ton men blev nedskjuten gång på gång. De ville helt enkelt inte lyssna och var helt övertygade om att jag hade fel. Det kändes hopplöst. Min pappas vän är någon jag sett upp till i hela mitt liv men jag har tyvärr tappat den respekten för honom. Han är ju inte en korkad människa men det han delar och det han tror på är rena galenskaper. Jag försökte förklara att jag inte är ute efter att svartmåla Trump eller republikanerna, att jag ville starta en diskussion och att jag var nyfiken på hur de tänkte men det gick inte. De blev så provocerade av att killen från socialistiska Sverige ifrågasatte deras stora hjälte.
Det är skrämmande att se hur polariserat USA har blivit. Det är inte ok att inte ha olika åsikter, tycker man olika är man en fiende. Jag sa till slut till honom och alla hans höger-vänner att alla imperier faller och att Trump var början på slutet för vad som en gång anses vara ”Den fria världen”. Hur fri är världen om folk inte får bestämma över sina egna kroppar? Hur ser ett samhälle ut om allt går ut på att enbart tänka på sig själv? Fri sjukvård anses som kommunism, hur fan kan man inte vilja dela med sig lite av sina egna pengar för att befolkningen i landet ska få fri sjukvård eller fri utbildning?
Jag sa även att de var får och att de blivit hjärntvättade. Självklart blev de provocerade av det. Om Trump bad de hoppa så hade de frågat hur högt, det är så läskigt.
I USA idag går det inte att tycka olika, det gör mig orolig för vad som kan komma att hända i framtiden. Ett tag gick det att prata mellan partigränserna men som det ser ut idag verkar det inte möjligt. Antingen är du med eller så är du emot, finns inget mellanläge. Jag är rädd att det kan leda till ett inbördeskrig i USA om Trump förlorar. Framtiden är oviss.
Min framtidsvision är mörk. Jag tillhör den grupp människor som tror att planeten redan är körd oavsett var vi försöker göra för att rädda den - människan har visat sina rätta sidor genom historien. Vi tänker i regel för mycket på oss själva och har inget egentligt intresse att rädda världen. Det finns ju viktigare saker att tänka på: vilken bil ska vi köpa? vart ska vi åka på semester i sommar? ska jag köpa den senaste iPhonen?
Det är ju jättefint att vi källsorterar och att vi försöker rädda världen genom olika insamlingar och fina galor. Vad hände med regnskogen som alla skulle rädda? Folk köpte ju massvis med regnskog för något decennium sedan. Det såg så bra ut med ett diplom som hängde i receptionen som visade hur många fotbollsplaner med regnskog man köpt. Idag är det ingen som bryr sig. Folk bryr sig inte.
Jag gör så gott jag kan för att rädda världen eller för att den sista tiden vi har med moder jord ska bli så bra som möjligt men majoriteten bryr sig inte. Man lägger upp någon status på Facebook eller uttrycker sig fint på andra sociala medier så har man gjort sitt. Egentligen har man inte förändrat ett smack, det man gjort är att man ryggdunkat sig själv inför likasinnade och på det sättet trott att man gjort något bra. Detta stinker. Det är mycket snack och ingen som helst verkstad.
Nu verkar det som att jag fastnat i någon typ av ”neg”. Det stämmer 100%, jag har så svårt att se en ljus framtid. Oavsett hur bra och roliga saker jag ser att åtminstone jag har framför mig så kommer allt att gå åt helvete mer eller mindre ganska snart och jag kommer att göra mitt yttersta för att se till att den tid jag har kvar blir så rolig och så givande som möjligt. Givetvis vill jag att det jag gör i resten av mitt liv ska bli något som gynnar min omvärld. Vad det blir är just nu ovisst men jag tror jag är på rätt spår för att lyckas med det.
Människan har precis varit med om så många och stora steg inom utvecklingen. Under min livstid har jag fått uppleva hur vi gått från enbart statlig television till kabel-tv till att idag varken behöva det ena eller det andra. Jag har även fått uppleva hemdatorns och mobilens intåg.
Vi trodde att allt detta skulle hjälpa oss och göra världen till en bättre plats, allt handlade ju en gång om att kunskap var makt, nu när vi har världens alla svar tillgängliga dygnet runt så har vi, människan, valt att helt plötsligt göra oss till ett av världens dummaste djur. Vi får aldrig glömma att vi inte är mer än ännu en art som befolkar jorden. Vi hade allt att vinna men förlorade allt för att vi blev giriga egoister och nu grinar vi för att vi är där vi är. Vi har bara oss själva att skylla. Det som jag hoppas att jag får vara med om nu när det redan finns självkörande bilar är att resa till rymden. Som sci-fi-älskare har jag alltid haft en förkärlek till rymden och hoppades att vi i framtiden skulle kunna åka på semester till andra planeter men som det ser ut nu kommer det kanske bli en resa utan möjlighet att komma tillbaka.
Jag hoppas jag har fel. Jag hoppas att det visst finns en möjlighet att rädda vår planet. Jag hoppas att människor blir mer öppna och empatiska. Jag hoppas att all visdom människan sitter på efter tusentals år på jorden kommer att göra att vi kan rädda oss från den undergång vi själva skapat åt oss och våra efterkommande. Det värsta är att jag inte tror på de ord jag precis skrivit.
