Jag träffar min pappa och vi går till en libanesisk restaurang. Under middagen försöker jag förklara en sak för honom, något som är svårt att sätta ord på. N_är_ _v_i_ _a_l_l_a_ _är_ _s_a_m_l_a_d_e_… _du, jag, morsan, mina s_y_s_t_r_a_r_… _så känner jag mig misslyckad. Jag skäms liksom. Farsan förstår inte vad jag menar. Vad har jag att skämmas över? Jag skruvar på mig. Jag tjänar ju inga pengar… _jag har ingen tjej… _jag kan inte följa med på semester om ingen betalar kostnaderna för mig. Pappa har inget emot att betala flyget och hotellet åt mig. Han vidhåller att jag inte behöver skämmas. Jag byter samtalsämne.
Senare på kvällen kan jag inte sova. Då slår det till. Den elaka rösten börjar tala inom mig. Den får min kropp att låsa sig, händerna knyts. Den vill attackera min pappa, säga massa hemska saker till honom: Allt är ditt fel, fattar du inte hur dåligt jag mår? Att du inte var den pappa jag behövde när jag växte upp? Du var inte närvarande nog och nu mår jag piss och det är ditt fel! till honom: Vad är det inom mig som pratar så där? Som bara vill såra, förstöra, angripa och riva sönder? Jag försöker betrakta det, skina ljus på rösten så den försvinner. Men det är svårt att stoppa den. Det kräver mycket energi och jag är trött. Men jag fortsätter. Vem är du? Vilken del av mig kommer du ifrån?
Det börjar som något litet. En kram man inte fick. En kylig blick. Någon som säger elaka saker på skolgården. Det växer. För varje jobbig situation blir det starkare. Morsan flyttar ut. Farsan sitter under fläkten i köket och röker. Han jobbar längre och längre skift. Min syster pallar inte med mig och vill inte leka mer. Någon har låst fast min cykel med ett lås, jag får inte loss den. Jag börjar gråta och springer hem. Det växer och växer. Utanför fönstret snöar det, himlen är blek och kall. Världen är ogästvänlig. Det finns ingen plats för mig. Nu har de vuxit så mycket att det finns i min kropp. Jag får ont i magen och måste gå hem från skolan. Jag får medicin. Jag vill inte gå till skolan mer. Jag gör allt för att drömma mig bort. Filmer och tv-spel mest, pallar inte läsa böcker. Det är inte distraherande nog. Det är hela mig nu, det finns i ögonen. Drar en slöja över allt. Nu börjar det prata. Nu kommer rösten. Det kommer aldrig bli bra. Jag kommer aldrig skratta igen. Jag kommer bara tyna bort och dö. Det är så synd om mig att jag vill gråta.
Det är smärtan som pratar med den där elaka rösten. Den sitter i kroppen, som en sjukdom. Ett virus. Hur länge har den varit okänd för mig? Accepterad som en legitim del av mig, den jag är. En identitet. Okänd – _smärta – _jag. Fast det är inte jag. Jag betraktar ju smärtan, rösten som säger dom hemska sakerna. Är det inte betraktaren som är jag? Jag har bara frågor. När kommer svaren?
