Tre isolerade samtal och en monolog om det okända

"HELENA"

Hur förhåller du dig till det okända?

För mig är det okända synonymt med det omedvetna. Får vi fatt i det omedvetna kan det hjälpa oss.

Hur då?

Får vi kontakt med det kan vi i bästa fall lyckas lyfta bort skammen från känslan - och därigenom bli ocensurerade. Vi blir då sanna mot oss själva och ger omvärlden en chans att respondera på det vi egentligen känner.

Men varför vågar vi inte vara oss själva?

Därför att omgivningen bemöter oss inte alltid så som vi skulle behöva bli bemötta. Ta glädje till exempel – om du är ett glatt barn som lever med en förälder som inte är lika glad, kan det lätt leda till att du inte blir bemött i din glädje. Då kan glädje utvecklas till att bli synonymt med skam för dig.

Och varför skammar vi oss själva?

Skammen reglerar relationen till andra människor så att vi kan fortsätta tillhöra flocken och inte bli uteslutna. Skammen uppstår och vi tänker kritiska tankar om oss själva för att vi tror att det ska hjälpa oss – att man ska skärpa sig – och därigenom lyckas dämpa skammen. Till exempel, minns du när du tidigare under lunchen berättade att du inte klarar av att folk lägger huvudet på sned och pratar inkännande när du har det svårt?

Ja.

Och hur du sedan reagerade på att jag uppmärksammade att du blev synligt berörd av den berättelse om din familj som du delade.

Mm..

Vad hände egentligen där?

Ok så här, jag berättade något för dig som var kärnfullt för mig. Till och med viktigt. Och mitt i det valde du att påtala hur du såg att jag hade blivit berörd. Asså JAG VET ju när jag är berörd! Och naturligtvis vet jag också att du ser det. Så varför ville du så prompt konstatera något som var fullkomligt uppenbart för oss båda två?

Därför att jag vill visa att jag kände med dig.

Så upplevde inte jag det. För mig kändes det som att du gjorde det som för att säga ”Kolla – jag ser nog vad som händer!?”. En konflikt uppstod i mig. Mitt i min berättelse var jag tvungen att bryta för att bekräfta dig och ditt noterande av det uppenbara – det som JAG sänt ut - istället för att vara kvar i den känsla som du med din fråga frammanat. Konsekvensen blev att jag hoppade ur mitt tillstånd - eller kontakten med mitt omedvetna om du så vill – för att istället behöva bekräfta dig.

Det är så märkligt för jag sa bara det för att visa att du berörde mig och för att jag tyckte synd om dig. Inte för att söka din bekräftelse. Vad hände i dig där och då?

Jag upplevde det som att du la ditt huvud på sned och tittade ner på mig som en vuxen tittar ner på ett hjälplöst barn. Jag blev irriterad. Eller nä, jag blev arg.

Varför?

Varför vad?

Varför blev du arg?

För att jag inte är något jävla barn!

Mm intressant. Det var absolut inte min vilja att få dig att känna dig liten. Tvärtom, jag ville mest säga att jag blev berörd av din historia. När du sedan röt till från ingenstans gick genast mitt omedvetna igång och jag blev rädd och skamsen. Mina ta-hand-om-försvar kickade in och jag ville desperat ställa allt till rätta igen.

Så vad blir analysen av det här?

Bådas våra omedvetna gjorde sig påminda och en kollision uppstod. De drog igång våra försvar MEN synliggjorde också våra behov. Vi sa båda på olika sätt ”Missförstå mig inte nu – se mig!” typ.

Kan du använda dig av detta i ditt jobb?

Jag använder mig av det här hela tiden i mitt arbete. Jag måste vara uppmärksam på vad som händer i mig när det händer något hos patienten. Desto fortare jag fattat att något triggat mig, desto fortare kan jag anpassa mitt beteende. Allt för att undvika att jobba med saker som egentligen handlar om mig och mina försvar, och istället hålla fokus på patienten.

Hur påverkar våra försvar oss i mötet med vardagen?

De påverkar oss hela tiden. Alla försvar är inte dåliga. Men när de är för rigida och onyanserade kan de ställa till problem. Men frågan är kanske inte ATT problemen uppstår så mycket som HUR de tas om hand. Att göra sig medveten om ens försvar kan lätta upp dem lite grann. Det kan göra att vi inser att försvaret inte leder någonstans och därigenom desarmera det något. Med åren ser jag allt mildare på mig själv och andra - och på så vis har jag kommit vidare i min process med mig själv.

Har du några slutord om det okända eller omedvetna?

För mig är det omedvetna som vårt sjätte sinne. Det kan guida oss rätt. Det är väldigt flyktigt och man kan bara vara i det i korta stunder. Men lyckas man få fatt i det finns det där ett litet fönster in till våra mest grundläggande behov.

”LINA”

Hur förhåller du dig till det okända?

Det är jättejobbigt men jag älskar det okända. Mer än det kända. Det kräver större närvaro.

Hur då?

Man skapar liksom sig själv vid varje tillfälle när man är på okänd mark. I bekanta världar tenderar det att bli mest rutin för mig. Till exempel nu, varför är detta jobbigt? Antagligen för att jag inte vet exakt hur jag ska bete mig. Och för att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det här om det skulle bli osoft. Jag har liksom ingen exit. Men det är också just därför det är spännande.

Ok men hur yttrar sig då denna åtråvärda spänning för dig?

Som en förhöjd närvaro kanske.

Och vad gör den med vårt möte?

Det blir liksom high-lightat. Det kanske är just för att vi är främmande för varandra som vi nu kan sitta och babbla om så här privata saker obehindrat. Att du sen hävdar att du ska skriva om det här i någon ”bok” funkar kanske som anledning för dig, men det är inte alls det som är grejen för mig. För mig är det… hm… eller så här - just här och just nu finns det ingen anledning för mig att gömma mig, så varför inte passa på att vara helt sann liksom?

Verkligen. Men varför är att vara sann så viktigt då?

Det är det väl inte egentligen. Men det är något med att få någon slags förståelse för det osminkade jag befinner mig i just nu.

Men är inte det extra svårt att bekänna sånt inför en främling?

Nej det tycker inte jag. Och dessutom - varför ska jag mörka något för dig, du är ändå ingen i mitt liv liksom. Allt här är kravlöst.

Men är det här verkligen så oplanerat?

Ok här kommer en paradox. DU är ju för mig okänd. Alltså bra. Men det här är ju planerat. Alltså inte bra. Jag ogillar Tinder-delen som är arrangerad. Men jag gillar dig för att du är okänd.

Men vad händer när jag inte är okänd längre?

Då gillar jag inte dig mer.

Fair enough. Men hur förhåller du dig då till struktur?

Jag har ett väldigt schitzat förhållande till struktur. Jag hatar det egentligen. Jag hatar dygnsrytm och ALLT som styr mig och som jag inte har kontroll över. Istället dras jag till det gränslösa och mår som bäst när jag bara helt får vara helt i nuet. Men i och med att jag har ett barn måste jag upprätthålla någon slags struktur för hans skull.

Vad gör du?

Jag är arkitekt och skulptör.

Hur närmar du dig det okända i din konst?

Jag gör skulpturer som bygger på en väldigt logisk och tydlig form som jag sedan förvrider. Det jag är ute efter i mina skulpturer är att det ska hända ngt oförutsägbart och okänt i det väldigt ordnade. Jag älskar att skapa verk som vid första anblick är tydliga och logiska men vid närmre eftertanke förvillar en och visar sig vara något helt annat. Jag gillar poesin i det.

Hur yttrar det sig?

Mina skulpturer måste upplevas – de gör sig INTE på bild.

Kan det okända vara en flykt?

Jag har alltid uppfattats som duktig och målmedveten - men jag är faktiskt inte så himla duktig eller målmedveten. Jag har haft många kriser och håller nu på med ett arbete att revidera mig själv. I det har det läskigaste blivit när saker är förutsägbara – men gör det jagandet av oförutsägbarhet till en flykt? Hm jag vet inte…

(Tyst)

…nä, jag tycker nog mer att det är ett förändringsarbete än en flykt. Men jag är kanske inte helt säker på skillnaden mellan orden här. Det jag gillar med det okända är att det är tidlöst. Livet drabbar mig och jag det. Jag kan inte värja mig. Osäkerheten av det okända drar fram närvaron och nuet ur den grå geggan av igår och imorgon. Det är då jag känner mig som mest oförställd. Det kan väl aldrig vara en flykt..?

Inte om det inte känns som det antar jag. Finns det något problem med oförutsägbarheten?

Problemet är att det är svårt att leva i det tillståndet jämt, det blir för slitsamt. Men innerst inne vill jag inte vara någon annanstans.

Är jag nu efter detta samtal känd eller okänd?

Du är bekant.

”AYSHA”

Hur förhåller du dig till det okända?

Jag får en kick av det. Ett rus går igång och jag vill ta till vara på allt när en åtråvärd dörr öppnas.

Och sen..?

När det lagt sig kommer skuld. Jag kan känna mig skamsen för att jag låtit mig gå upp i det.

Men du dras till det?

Ja.

Varför?

Det okända är det jag inte kan kontrollera. Jag gick och åt frukost och såg dig och nu sitter vi här. Det är sjukt härligt att sånt kan hända. Men samtidigt lika jobbigt när det försvinner. Och det brukar försvinna.

Hur yttrar sig det i en relation eller på ett jobb?

På jobb fabricerar jag förändring, i relationer blir jag rastlös. Jag vill att det ska hända saker konstant och har svårt att vara tillsammans med folk som inte tar initiativ.

Vilka typer blir du tillsammans med?

Jag dras till personer som är oförutsägbara. Killar jag inte vet var jag har. Men egentligen skulle jag nog behöva någon som är trygg.

Varför då?

Jag är uppvuxen i ett oberäkneligt hem. Min pappa gick bort tidigt när vi bodde utomlands. Min syster mådde inte alls bra och jag visste aldrig hur saker skulle bli. Om jag träffar en person jag gillar blir jag med ens orolig över att inte veta hur länge han är kvar. Därför måste jag ta till vara på allt så länge det finns.

Hur förhåller du dig till försvinnandet?

Det är där skammen kommer in.

Vaddå skammen?

Skammen över att bli bortvald tror jag.

(Tyst)

…och kanske att ha kastat sig handlöst frossande ut i något som sedan inte höll.

Men varför utsätter du dig då för den?

Jag tror att det har att göra med att jag är rädd för att fastna. Under min senare uppväxt i Bjärred fattade jag snabbt att jag måste göra nya saker för att ta mig därifrån. Om det dök upp okända möjligheter som inte var emot mitt väsen ville jag direkt göra dem. Och vad bättre - jag fick ett rus av det. Jag kände mig med ens starkare och friare som person.

Hur dyker det upp saker?

Jag gick ju fram till dig här idag. Det var på impuls.

Men är du inte bara ute efter kickar?

Det skulle jag inte definiera det som men jag har funderat på det. Men jag måste inte knarka eller hoppa bungy-jump. Grejen är bara att jag vill känna något. Vad som helst. Inte fysiskt men själsligt.

Varför?

För att jag vill bli sedd och känna bekräftelsen i att någon annans blick på mig som tycker jag är bra eller speciell.

Men är du inte speciell?

Jo, jag kan tycka det. Men jag får skampåslag när jag säger det högt.

Varför?

För att jag inte vill vara sån.

Hur..?

En sån där trygg och nöjd person - de är ju inge kul. De bryter aldrig ihop eller ligger runt. Varför skulle de förändra sig, de har ju allt de tycker är viktigt. Det är därför de är så tråkiga.

Men förändrar du dig?

Jo men det tycker jag. Men kärnan är nog densamma.

Men om du gör det här regelbundet, hur kan det vara förändring?

Situationen är kanske inte ny - men du är det.

Och vad är jag då för dig?

En möjlighet.

Till..?

Något annat.

Än..?

Hm…. Mig själv antar jag.

DAN ANDERS

Det är tydligen synd om mig. Det säger någon jag betalt för att lyssna. Är det synd om alla? Kanske. Någonstans häri ligger enligt min avlönade kompis en nyckel till mitt okända. Samma okända som skickar ut mig på den snitslade bana jag i tid och otid vankar runt likt en åttonde dvärg i någon banal förhoppning om att det ska leda mig till en ny plats. Det måste för övrigt vara definitionen av galenskap - att göra om samma experiment med en förhoppning om ett nytt resultat. Vad fasen är ens synd? Det är en synd att häda. Varför är det då synd om mig? Har jag hädat? Absolut. Har jag ägt begär för min nästes fru? Bevisligen. Har jag brukat lättja, avund, frosseri, girighet, högmod, lust och vrede? Naturligtvis. Men är det verkligen synd om mig - ändå tveksamt. Jag svälter inte och jag sitter inte på en överfull båt mitt i medelhavet med alla mina ägodelar i en plastpåse. Terapeuten menar att det är synd om mig för att jag växt upp runt människor det är synd om på riktigt. Det har tydligen gjort att jag härbärgerat deras känsloliv och skammat delar av mitt eget. Märklig logik. Kan det vara så enkelt. Robin Williams nitar Matt Damon i Good Will Hunting genom att säga att han inte kan veta allt om hur det är att vara föräldralös bara för att han har läst Oliver Twist. Matt Damon stumnar (äntligen) och Hollywoodfilmen når sin banala fulländning. Men om nu Matt Damons karaktär är det geniet som filmen proklamerar – hur kan då en sådan tramsig självklarhet fälla honom? Kan en terapeut verkligen veta något om mig? Jag vet ju knappt något om mig. En sak är dock väldigt tydlig 39 år in i berättelsen. Det är inte genom ett extrovert letande eller via det självuppoffrande räddandet av någon annan stackare som den här synd-om-mannen kommer hitta sin frälsning. Det är surpise surprise genom något slags inre sökande efter det på riktigt okända. Det läskigt okända. En insikt lika dum som Matt Damon-exemplet. Hm kanske är Good Will Huntings Oscars-briljans att den utgår från att vi alla är lika taffliga som filmen. I så fall tog det mig 23 år att förstå det. Jag måste vara debil. Hm det är kanske ändå synd om mig.