Stockholm 2020

Hej, du okända. Jag fick uppgiften, under en föreläsning i manusskrivande, att skriva ett brev till det okända som hänt mig i veckan. Och det första som kom till mig i tanken var du. Tänk att du skulle vara en biskvi, av alla okända saker. Jag har nästan aldrig skrivit ut ordet biskvi. Varför skulle jag? Det finns så många viktigare ord, om du ursäktar att jag säger det. Jag har nyss lärt mig tycka om dig. No offence, igen. Men du har för mig varit en pensionärsbakelse som bara beställs av åttioplusare på konditori. Fast nu har jag plötsligt, två dagar i rad, köpt och ätit dig.

Plötsligt var jag inte heller den enda som upptäckte dig som tidigare varit rätt okänd. Även min femåring fick upp ögonen för dig. För att du var söt. Smakade sött, alltså. Det känns inte trevligt att döma någon på utseende, även om det är med en komplimang. Att du skulle smaka sött förstod min femåring vid första anblick och det räckte för att hon skulle vilja kliva på och äta dig. Jag försökte förvarna henne om att du inte är självklar smakmässigt, särskilt inte för ett barn. Ytterligare en känga till dig – sorry. Men jag tyckte inte själv om dig som liten. Eller ens häromåret. Du är på sätt och vis ny för mig. Din existens är inte ny för mig, det vill jag få sagt så att jag inte underminerar dig totalt. Du har funnits men har inte varit för mig, har jag tänkt. Men utan att tänka tog min femåring en tugga av dig. Visserligen en pytteliten men ändå. Och ögonen gick bokstavligen i kors på henne när hon gjorde det. Såsom de i för sig alltid går i kors så fort hon äter något sött. Ingen annan gång skelar hon. Men i ren njutningsanda får hon feeling och ögonen går då precis så mycket i kors som det bara är möjligt. Så, kära biskvi. Den här veckan blev du det oväntade och det okända. Om jag erkänt att din existens varit obetydlig i mitt liv tidigare, så har jag väl ändå kompenserat för det nu. Men det ska du ha. För du överraskade mig. För att inte tala om mitt skelande barn.