(Hittade följande text om dramaturgi instoppad i en bok om Atlanten på Kulturhusets bibliotek. Den är visst skriven av en Olivia. En annan Olivia än jag själv. Det finns ca 25 800 i Sverige med namnet Olivia. Jag förstår inte vilken typ av text det är, en dagboksanteckning eller ett filmmanus, men tänker att den kan vara helt okej läsning. Jag har valt att kalla den Okänd text om okänd dramaturgi av okänd Olivia. )
Vad är egentligen dramaturgi? Det är en fråga jag bävar inför att tvingas besvara men som nu riktas rakt emot mig. Kroppens kugghjul sätter igång och hjärnans två halvor påbörjar kriget mot ovissheten. En sida av mig sitter i en skolbänk med handen uppsträckt och näsan i en gigantisk bok. Jag sliter mig från sidorna och tittar upp. Elever sitter uppställda runtomkring mig. Propra uniformer. Raka ryggar. Uppspärrade ögon. Kritsträck till munnar. Jag harklar mig för att ta mig an ämnet dramaturgi med självsäker energi: ”Dramaturgi är”, men sen tar det stopp. Rösten räcker inte till, den krasar och krusar. Slingrar och slaskar. En annan Olivia tar över, hon kastar sig ner i ett okänt hav och crawlar mot oändligheten.
EXT. HAV - DAG
Olivia crawlar i ett oändligt hav. Protagonister, antagonister, teman, scener, konflikter och vändpunkter kastar sig runt henne som vilda vågor. Hennes armar delar vattenytan. Benen svänger upp och ner, genom tid och rum, form och innehåll. Från en del till en helhet sedan tillbaka igen. Hon simmar mot horisonten men ger snart upp med en suck.
OLIVIA
För att fånga "den stora fisken" måste jag ner på djupet.
Det symboliska livsrådet från David Lynch ekar inom henne. Hon tar ett djupt andetag och sjunker ner till havets botten.
EXT. HAVETS BOTTEN - NATT
Olivia ligger slickad mot den leriga havsbottnen. Villrådig och vilsen. Fullkomligt förlorad. Snart skrumpen. Inte en enda fisk i syne så långt ögat kan nå.
OLIVIA
(uppgivet)
Vart fiskar Lynch?
Frågar hon en DÖD KORALL, men endast bubblor lämnar munnen. Hon försöker hämta andan fast att det inte finns någon anda att hämta.
Men så kommer den... räddningen från ovan... Deus ex machina.
En stor luftbubbla sjunker mot den syrefattiga bottnen. Den lyser i mörkret. Någon befinner sig inuti. Ett allvarligt, allvetande ansikte av sten- ARISTOTELES(2405). Driven av fruktan men också av medlidande för den instängda antikviteten tar Olivia honom i sin hand. Aristoteles börjar babbla ur bubblan.
ARISTOTELES
Mimesis, mythos, praxis, pragmata, peripeteia, anagnorsis, katharsis.
OLIVIA
Va?
ARISTOTELES
Ett drama måste vara tydligt, kausalt, linjärt, logiskt, igenkännbart, enhetligt, sannolikt och rimligt.
OLIVIA
Jaha.
Bubblan spräcks och Aristoteles upplöses till syrerik luft. Olivia andas in. Hon fylls av den klassiska dramaturgins beståndsdelar och vänder sin blick upp mot vattenytan och det bakomliggande himlavalvet. PALLAS ATHENA(ålder okänd) gör tummen upp.
Handen är fortfarande höjd i luften. De rakryggade eleverna väntar spänt på svar. Mitt svar. Svettdroppar trycker sig fram ur näsan. Dramaturgi är något som förpackar ett innehåll inom en form? Binder samman delar till en helhet? Ramar in en upplevelse? Skapar sammanhang? Väcker reaktioner? Skapar mening? Jag tänker tillbaka på universitetskurerna jag läst, dramaturgi 1, dramaturgi 2, dramaturgi 3. Examinationerna jag skrivit om begreppets breda innebörd. Böckerna med blandade teorier jag bläddrat mig igenom och försökt banka in i minnet. Konferensen "Post- Epic Dramaturgy - International perspectives on the dramaturgical practice" som flöt över mitt förstånd. Allt står stilla. Jag minns ingenting. Klassrummet förblir knäpptyst. Tänk om jag kunde orera lika självklart som Aristoteles.
EXT. HAVETS BOTTEN- NATT
Ytterligare luftbubblor, lysande och svävande i mörkret, tornar upp sig på rad. I en av bubblorna befinner sig BERTHOLD BRECHT (122), men den går inte att komma nära. Det är verfremdung, den episka dramaturgins distanseringseffekter, som ställt sig i vägen.
BRECHT
Det är viktigt att hålla distans.
En annan bubbla pulserar en bit bort, något vill ta sig ut. Olivia simmar framåt. En glänsande KLINGA trycker sig igenom hinnan, tätt följd av mäktiga muskler. En hjälte kämpar sig ut ur bubblans välde, HERKULES(23). I hjältens spår, med förstoringsglasen i högsta hugg, nosar tre män på bokstaven J- JOSEPH CAMPBELL(116), JOHN TRUBY(68) och JOHN YORKE(58).
De skrider fram i enad trupp, fram tills Truby plötsligt väjer av. Han börjar simma bröstsim mot strömmen. Steg för steg utvecklas han i sin kamp bland korallerna från inciting incident, genom battles och revelations fram till ett nytt equilibrium.
Längre fram styr ROBERT MCKEE(79)och DARA MARKS(ålder okänd(?!)) över varsin bubbla. De fångar in kringflytande mikroplaster med håvar. Skapar ordning och reda i havet. Inspekterar, djupanalyserar, sorterar och kategoriserar. De har undersökt så pass mycket plast att de vet exakt hur plast fungerar, hur de små bitarna rör sig och transformeras längst med den bågformade vattenströmmen. Olivia insuper en ihopskakad havsvattenscocktail av Campbell, York, Truby, McKee och Marks. Hon fylls av insikt och expertis.
OLIVIA
Nu vet jag hur berättelser fungerar. Och varför de fungerar som de gör.
Svaret ligger på tungan, det har färdats upp från djupet och är nu framme vid dess spets. Problemet är att tungan svällt, kladdat sig fast i gommen. Armen darrar. Den vertikala vinkeln börjar bli krävande att upprätthålla. Det är en sak att räcka upp handen, en annan att tala. Jag önskar att jag kunde lita på min mun. På tänderna, tandköttet, tungan, saliven, stämbanden. Men svaret är tungans, inte mitt. Det lämnar spetsen, fast åt fel håll, och åker tillbaka ner till botten där det snart ruttnat bort.
EXT. HAVETS BOTTEN - NATT
Det glimmar till framme i mörkret. En detaljerat utformad bubbla med blank beläggning sticker ut från mängden. TARKOVSKIJ(88) blickar ut från bubblan.
TARKOVSKIJ
Tystnad, tagning!
Havets flimmer fångas i tiden. Tystnaden förblir. Ett bra tag...
Men så plötsligt, en explosion. Olivia slungas bakåt samtidigt som havets alla bubblor spräcks. Allt innehåll börjar flyta runt, förgrena och förena sig. Nya begrepp skapas. Postdramatic Dramaturgy. Postepic Dramaturgy. Visual Dramaturgy. Dance Dramaturgy. Open Dramaturgy. Textual Landscape Dramaturgy. New Media Dramaturgy. New Dramaturgy. Dramaturgin som Olivia dök ner för att finna i sin fulländade form är upplöst. Spillrorna kastar sig runt i en vild koreografi, omöjliga att åter foga samman. Olivia gapar och försöker filtrera innehållet. Hon suger i sig så mycket som möjligt. Memorerar medan kroppen expanderar. Vattnet runtomkring henne trycks åt sidan och likt en uppblåst ballong färdas jag åter upp mot ytan.
Jag sänker handen och levererar mitt slutgiltiga svar. Högt och tydligt med munnen under total kontroll och tungan på sin rätta plats. Svaret studsar mellan väggarna, omvandlar förväntan och förvirring till fullkomlig förståelse. Det bär upp formen av det oändliga havet och förmedlar innehållet ur alla samlade dramaturgiböcker i koncentrat.
(Och där tar texten slut. Svaret förblir okänt. Men vissa frågor kanske inte är till för att helt besvaras. De är sammanlänkade med frågetecknet och närs av det okändas närvaro. Och vem den där Olivia var, hon som bar på svar, förblir också ytterst oklart.)
