Sarah K. Hellström

Sloppy burgers & James Dean

För snart tjugo år sedan befann jag mig i ett klassrum på San Francisco State University. Jag hade spenderat mina sista slantar på tre rullar Kodak 16mm svartvit reversal film, skrivit mitt treatment, och planerat inspelningen till punkt och pricka för den experimentella kortfilm som skulle bli mitt allra första alster i Film Production 310. Vår professor var den välkände och omtyckte Jameson “Jim” Goldner. Han ledde kursen med hjälp av en avant-garde filmskapare, Cade Bursell. Min klasskompis SeaAnna skulle plåta på vintagefilmkameran Bolex och jag skulle regissera. Vår inspelningsplats var universitetets glasblåsarstudio. Filmrullarna motsvarade tre minuter och det var av yttersta vikt att varje tagning satt. SeaAnna höll i kameran på alla skott utom det sista; helt utan räls behövde vi plocka ett tracking shot hela vägen ut ur studion för att landa på den färdiga glasvasen som stod placerad på en sten vid ett litet vattenfall. Jag minns tydligt hur jag vevade upp filmkameran och tog sats ut i solskenet.

Efter en veckas väntan på framkallningen satt vi i klassrummet fulla av förväntan. Allas material skulle spelas upp oklippt på projektorn, så att vi kunde utvärdera innan vi sammanställde projekten. Men när mina filmrullar projicerades på duken var nästan allting underexponerat. Jag hade missat, eller visste helt enkelt inte, att när man filmar på en Bolex så måste man kompensera för svartvit reversal film genom att minska med ett halvt till ett helt f-stopp. Hela min plan var raserad. Filmen var förstörd och det fanns varken negativ, tid eller pengar att skjuta om. Jag blev helt förkrossad och alla förstod det. Nederlaget. Men tre veckor senare hade jag skrivit om mitt treatment och spenderat otaliga timmar i klipprummet och ute i fält med en shotgun mick och DAT-bandspelare. Eftersom detta var en introducerande kurs så klippte jag inte på flatbed än, utan fick splica filmen med 16mm-giljotin och tejp. Jag lärde mig ett enkelt ljudprogram på datorn, SoundEdit 16. Mixade fyrtio spår ljuddesign och överförde till MAG-tape. Kortfilmen fick heta Womb ambience. När den hade spelats upp inför klassen såg jag att Jim och Cade utbytte en blick. Deras leenden gick från öra till öra — de såg ut som två föräldrar som höll på att spricka av stolthet. Då förstod jag. Mitt kall var kanske inte helt och hållet en vanföreställning.

Motgiftet till självtvivlet som ibland får utrymme att växa alltför länge i författarens ensliga natur, är nog inte alltför sällan att få uppmuntran från någon som tror på vår förmåga när vi behöver den som mest. Någon vars erfarenhet, kunskap och åsikt är av en särskilt relevant betydelse. Och har vi turen att möta en sådan människa är det en gåva. För mig blev den personen Jim. Född på trettiotalet så växte han bokstavligen upp inte bara mitt i, utan sida vid sida med Hollywoods filmstudiosystem. Som ung hängde han på MGM, Paramount, Fox, Warner Bros och Universal. Han berättade ofta historier om Hollywood för oss studenter. Jim var klasskamrat med Francis Ford Coppola på UCLA och regisserade samhällspolitiska dokumentärer innan han startade SFSUs filmskola — idag ansedd som en av USAs, faktiskt världens, bästa filmskolor, till stor del tack vare Jims unika förmåga att förvalta sina studenters enskilda ändamål.

Jim var filmskolans hjärta. Ständigt tillgänglig, närvarande, självklar som instruktör och känd för sina ordvitsar som alltid levererades med en speciell värme och glimten i ögat. Vi elever blev tagna på allvar. Och jag blev för första gången i mitt liv riktigt sedd för min kreativa förmåga. Den senaste gången vi hade ett samtal på tu man hand, var precis innan jag skulle ta examen och flytta hem till Sverige igen. Jim trodde inte sina öron när han fick höra att jag aldrig hade ätit “sloppy burgers” på ett riktigt hamburgarhak — alltså ingen av kedjorna, utan ett äkta amerikanskt “greasy burger joint”. Sagt och gjort. Jim skulle bjuda mig på en burgare på ett sådant ställe till avsked. Jag minns för mitt liv inte var det hette, men det var synnerligen blygsamt och enkelt. Vi beställde malt shakes och burgare. Fettet från grillen satt som klistrad på väggarna i tjocka lager och slamrandet från köket ackompanjerade sorlet från gästerna omkring oss.

Vi pratade om film. Om vad jag skulle göra härnäst. Om skrivande och att regissera. Om tiden i San Francisco. Om livet. Musik. Och Jim berättade om den septemberdag då han sjutton år gammal promenerade över gatan hemma i Burbank för att hälsa på en kompis i kostymavdelningen på Warner Bros. På vägen över parkeringen fick Jim syn på en synnerligen stilig Porsche. En silverfärgad 550 Spyder. Han anade vem den tillhörde och stannade upp för att beundra den ett slag. Väl inne i studion fann Jim sin vän i närheten av en sminkstol. I den satt James Dean. Jim tog sig mod att gå fram och hälsa. “Sweet ride”, sa han. Dean svarade uppskattande, “Yeah, you like it? It’s brand new. I’m really looking forward to taking her out this weekend”.

Den 30 september i år gick Jim bort. Händelsevis på samma datum som James Dean tog sin sista tur i Porschen några dagar efter deras enda möte. Jag mindes de fantastiska lärdomarna från Jims regiklass och rådgivningen under hela filmutbildningen. Kontakten vi behöll och hans fortsatta stöd via email, alltid så karaktäristiskt fulla av entusiasm och utropstecken, ända tills han slutligen gick i pension vid sjuttiosju års ålder, 2015. Jag mindes den sista gången vi sågs för nio år sedan, då jag och min man inledde vår två veckor långa bilresa genom Kalifornien med ett besök hemma hos Jim på Diamond Street i San Francisco. Men allra mest, mindes jag det magiska ögonblicket i min första filmproduktionskurs — det som gav fröet hopp att våga gro.

Looking forward to our next sloppy burger and tales of old Hollywood when I see you again,

Thank you. For everything.

Listor och poesi

Det var strax efter nyår och varje måndagskväll körde jag längs den snöiga vägen de knappa tio milen mellan Hedemora och Gävle. Skrivandet var det enda som höll mig ovan ytan under året innan flytten till San Francisco. Jag var tjugotvå, ensam i bilen och ibland gick det lite fortare än det kanske borde ha gjort. En gång hamnade jag öga mot öga med ett stort lodjur. En annan gång nuddade jag bakhoven på en älgko som plötsligt rusade ut på vägen. Jag körde under stjärnklar himmel rakt genom vargavintern — ensam och fri med huvudet fullt av poesi.

larm tjuter ikapp
med underjorden
tränger sig djupare in
och innanmätet
stelnar
skaver mot sig självt

Självtvivlet tar inte fullt så stor plats som vi förmodar. Men jag tror att det behövs för att höja våra syften. Och ibland leder missöden till en större glädje. Men det krävs mod. Den kreativa processen är en ständig ström av ebb och flod. En subtil interaktion. Att lyssna och betrakta allt och alla, de små skeenden som ingen annan märker. Jag upphör aldrig att fascineras av hur detaljer eller tidigare betraktelser plötsligt dyker upp och faller på plats. Kanske är det så som Gunnar säger, att vi är Alkemister och Förvaltare. Tanken tilltalar mig. Vi samlar eoner av känslomässiga intryck och minnen, egna och andras, i ett ständigt kretslopp. Tidslinjer suddas ofta ut. Det sista vi gör är att skriva. Oförutsägbart och spännande. I värsta fall paralyserande, men i bästa fall transcendentalt. Karin Boye avslutar sin dikt I rörelse med orden, “Oändligt är vårt stora äventyr”. Jag har alltid trott att den handlar om livet, men nu ser jag den som än mer personlig än så. Egentligen berör nog Boyes dikt den definitiva kreativa processen — skrivandet.

the words, the wind
the hum, the mumble
tumble down roe pearl lane
sting like ray
from puddle green to
mussel lip and ocean seam
if dismay cascades on
and fickle gestures trickle down
a fairy swirls my tongue

När jag parkerat bilen var det redan kväll. Jag smet in i byggnaden och möttes av min skrivgrupp i Creative Writing in English, en blandad skara i åldrarna tjugo till sjuttio plus. Vi skrev poesi och noveller. Vår professor, William Males, var en amerikansk ex-pat från Oklahoma som varit kolumnist i Yales studenttidning och deserterat från armén för att slippa kriget i Vietnam. Han hamnade i Sverige och utbildade sig till läkare, men slutade aldrig att skriva. Efter att ha lämnat läkaryrket erhöll han sin Masters of Fine Arts i Creative Writing från Bennington College. William älskade haikus och listor — listans språkuttryck och speciella förmåga att liva upp en text.

Vi satt omslutna av mörker, men rummet var välkomnande och tryggt. Den enes alster lästes upp efter den andres. Jag förnimmer tillståndet av inre ro. Stillheten. Jag tänkte på löven som skiftar färg på hösten i Vermont. På snön som börjat falla utanför och som skulle komma att rusa mot mig som stjärnornas krig på vägen tillbaka till Dalarna. Ena stunden befann jag mig under ett sykomorträd i den amerikanska södern. I nästa, på ett torp hemma i Norrland där den röda bagarstugan lämnats halvt omålad efter farbror Stigs alltför hastiga bortgång — övergiven och mållös, skälvande av oförverkligade intentioner.

Torpet blev en novell. Trädet en dikt. Och listan jag tänkte skriva, skrevs precis just nu.

Recipe For Disaster
Dreams and Nightmares
Memories unfold
Playlists
Goodbyes
Stories Untold
Plath and Dickinson
Vision’s free rein
Method Writing
Alchemy
An echo a stain
Blows and Cuts
Conjuring spells
Breathers
Crescendos
Somber wells
Soulmates and Strangers
Reaching for dawn
Mind in Motion
Write on