Arianna Bommarco Catomeris

Hur jag springer ifrån min skrivkramp

Jag sitter i min röda howardsoffa med datorn i knäet. Allt jag skriver blir platt och meningslöst. Det är som om min kreativitet har låst in sig i en garderob och vägrar komma ut. Hur ska jag bete mig för att locka fram den? Hur gjorde de stora mästarna? Några av dem, Charles Bukowski, William S. Burroughs, Patricia Highsmith, Tennessee Williams, flydde bokstavligen verkligheten genom alkohol och droger och eskapistiska utsvävningar. Är detta lösningen? Att hitta kreativeten i själens mörker genom sprit, tobak och sex? Det mest innovativa gestaltandet, avslöjandena av livets futtigheter och trauman gjordes i ett moln av cigarettrök och med ett glas whiskey bredvid skrivmaskinen, ett urval av droger och med en naken älskare/älskarinna utsträckt på sängen intill. Eller var det egentligen bara 1900-talets sätt att självmedicinera depressioner, psykoser eller bara allmän spleen innan ssri fanns? Att helga kroppen verkade inte precis ligga högst på dagordningen. Tvärtom. Det ansågs nästan lite fint att lida av något slags men, psykiskt eller fysiskt. Jag minns hur en äldre litteraturprofessor jag hade i kreativt skrivande i början på 90-talet nästan tittade på mig med avund när jag berättade att jag var född med hjärtfel. Där och då spådde han mig en lysande författarkarriär.

Min längtan tillbaka till 1900-talet är meningslös (jag syftar på andra halvan, den första hade väl de flesta helst sluppit). Och det passerade århundradet har lämnat oss med en gigantisk intellektuell och konstnärlig baksmälla. Modernismens genier hemsöker oss nu som gastar ur det förflutna. Nostalgin är smärtsam. Det finns ingen återvändo.

Det 21 århundradet har anlänt. Hjärtfelet litteraturprofessorn vurmade för är knappast någon merit på mitt författarcv längre. Nu regerar idén om att kroppen är själens tempel. Vi tillber den religiöst. Även författarna. Med imponerande lätthet gör David Lagercrantz armhävningar i Skavlan. Han säger sig klara av 50 på raken. Martina Haag springer som en gasell och berättar att hon får en massa nya idéer i Brommas olika löpspår. Den som tar detta till en extrem är Haruki Murakami. I över 20 år har han sprungit ett maraton om året och i sin bok Vad jag pratar om när jag pratar löpning* redogör han för de hundratals kilometer han avverkar i månaden. Du läste rätt. Hundratals kilometer i månaden. Man blir andfådd bara av att öppna boken. Murakami började springa när han blev författare. Innan dess var han en vanlig dödlig rökande lätt överviktig jazzklubbsägare. Hur löpningen påverkar Murakamis kreativitet går han inte närmare in på i boken. Han säger att han väldigt sällan får idéer när han springer eller att han tänker på något särskilt överhuvudtaget. Löpningen verkar snarare fungera som en ram i en författartillvaro som annars riskerar att flyta fritt. Men exakt hur det funkar spelar mindre roll för Murakami är väldigt framgångsrik i sitt skrivande och översatt till 50 språk. Så löpningen kan i alla fall inte skada.

Jag sökte vidare om vad forskningen sa om min kreativitetsproblematik och fann Anders Hansens bok Hjärnstark. Ett kapitel behandlar just detta. Det finns vetenskaplig evidens för att fysisk aktivitet (inte nödvändigtvis långdistanslöpning) faktisk öppnar upp hjärnans förmåga att tänka i nya banor och främjar det divergenta tänkandet. Studier på Stanforduniversitetet visade att personer som fick gå en promenad runt campus hittade både fler och mer innovativa lösningar och idéer på olika problem i ett kreativitetstest strax efter promenaden än en stillasittande referensgrupp. För att säkerställa att det inte var den vackra omgivningen som ökade uppfinningsförmågan lät man en grupp gå på löpband inomhus stirrandes mot en grå vägg och ytterligare en grupp körde man runt i rullstolar på campus. Resultaten visade ändå att de som gick på löpbandet var mer kreativa efter en stunds rörelse. Enligt den här forskningen (och jag tror på vetenskapen) så borde rimligen lösningen på mitt problem vara lättare motion. Dessutom har fysisk aktivitet bieffekten att det håller eventuell ångest i schack. Det vittnade ju även Bergman om när han gick sin dagliga promenad eftersom dämonerna inte trivs i frisk luft.

Så när jag står där framåtböjd och knyter skosnörena på mina ceriserosa Nike Zoom Structure och ska ta steget upp på löpbandet kan jag ändå inte låta bli att fundera på om vägen till kreativiteten, i måttlig dos, ändå inte var trevligare förr. Jag springer pliktskyldigt några gånger i veckan. Jag gör mina plyometriska övningar (trots att de i min ålder förmodligen har obetydlig effekt). När jag efter några svettiga kvartar på gymmet återvänder till datorn för att skriva den där scenen som tidigare var så slätstruken ber jag en stilla bön att den blir precis så där anslående som jag önskar. Och för att ge fantasin ytterligare ett incitament att lämna garderoben provar jag att lura den med att hälla upp ett glas alkoholfritt vin, ta ett sockerpiller och tända en fiktiv cigarett. Sen skriver jag som om jag ägde världen. Och i den världen beter sig folk hursomhelst.

*Titeln till Murakamis bok är i svensk översättning är lånad från Raymond Carvers novell Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek. Raymond Carver var gravt alkoholiserad, paranoid, oförutsägbar och våldsam och levde ett utsvävande liv raka motsatsen till Murakamis.