Sarah K. Hellström

Argsint och lycklig

Det är en grå novemberdag i Stockholm och jag träffar manusförfattaren och Alma-alumnin Gunnar Järvstad på Söder. Att vi ses här idag har att göra med bekvämlighet; det är nära hem till Gamla Enskede för mig, och även för Gunnar som också bor söder om Söder. Jag är en av dem som behöver ha det tyst och lugnt under skapandeprocessen. I avsaknad av en skrivstuga med utsikt över havet, sitter jag helst i min lilla skrivhörna hemma i vardagsrummet så att jag kan höra mina tankar. Jag frågar Gunnar hur det är för honom. “Jag gillar att vara ostörd i fnurandet”, säger han. Men nu är det inte skriva vi ska göra, vi ska prata om skrivandet.

Jag träffade Gunnar första gången under våren då jag satt med i hans författarrum av tv-serien ALEX på SF Studios. Jag gjorde min manuspraktik genom Alma, och Gunnar bjöd in mig att delta. Mitt första intryck var att han är en perfektionist. Tydlig, strukturerad, smart, vänlig, lyhörd och generös. Han ledde författarrummet med fokuserat lugn och integritet. Stämningen var öppen och välkomnande. Jag förstod precis varför Gunnar lyckats bli huvudförfattare så snabbt; manusredaktör på säsong 1, avsnittsförfattare på säsong 2, och huvudförfattare på säsong 3.

Gunnar äter våfflor och jag hinkar vatten. Jag tar inga anteckningar. Vi pratar om allt möjligt. Om utmaningarna och värdet av att skriva. Vi är överens om att manusförfattare är lite speciellt funtade i skallen. “Essensen i skrivande är alkemi, skapandet. Och de flesta andra kreativa värv i vår bransch är tolkande”, menar han. Jag frågar honom hur hans manusskrivande tog form, och igenkänningen är maximal. Gunnar började FAD:a och produktionsleda för femton år sedan, men menar att han alltid har haft en känsla av att inte riktigt passa in. Han tillägger, “Det är först sedan jag började skriva på allvar som jag känner mig hemma”.

Gunnar pratar med stor entusiasm och eftertryck. Om svårigheterna vi möter i branschen. Om att vilja vara en del av ett sammanhang och samarbeta med andra, samtidigt som man också trivs med ensamheten. Vi pratar om filmbranschen i stort. Om kreatörers roller, om manusförfattares anseende kontra filmregissörers. Gunnar låter lite arg ibland men det gör mig glad. Han är inte bara manusförfattare och perfektionist — han är en sanningsägare och filtrerar inte sina åsikter som de flesta tenderar att göra. “Tyvärr är det många som tror sig vara auteurer men inte är det. Det handlar då om prestige istället för verkshöjd”, säger han.

Jag skjuter in att om jag skulle börja skriva ner vårt samtal exakt i denna stund så skulle jag börja med orden, “Gunnar är arg”. Han skrattar hjärtligt. Jag kommer osökt att tänka på Nina Hemmingssons bok Min kompis Gunnar, som skildrar två serietecknares fjorton år långa brevväxling. En bok full av nattsvart humor mellan två deprimerade men ofantligt roliga karaktärer. Jag frågar Gunnar vad han helst skulle skriva om han fick bestämma. Han svarar att det spelar ingen roll var det är för genre, fantasy går lika bra som krim eller drama. Störst av allt är känslan att skapa en berättelse från ingenting. “Målet är att beröra. Allt annat är på något sätt redundant”, menar han. Gunnar är trött på det depraverade i filmer. Man måste inte vara ett as. Han vill skapa transcendentala upplevelser genom sitt skrivande, och hans ambition som manusförfattare är att belysa hoppet och ljuset.

Min kompis Gunnar är argsint — och lycklig.