Peter Smirnakos

Från underhållare till konstnär

Så gick det till när Alfred Hitchcock fick ikonstatus i filmhistorien

Skammen det innebär att vara människa måste brottas ned, om och om igen. Varje dag för jag en kamp mot självcensuren. Jobbar mot den metodiskt, medvetet. Jag skriver morning papers enligt Julia Cameron-modell, joggar, mediterar, lägger ut mentala fällor och presenterar övertygande argument för att självcensuren ska hålla käften. Det enda som är unikt med just mitt skrivande är jag själv, försöker jag påminna mig om varje gång jag fattar pennan eller trycker ned en tangent. Det andra är ju generiskt. Jag hörde Martin Scorsese säga det någonstans. Det lät sant. Alfred Hitchcock förstod det där med självcensur. Tidigt. Och att den måste bekämpas. Han skrev inte själv, och han var ett dokumenterat arsle på inspelning, men hans filmer är alla djupt personliga på ett sätt som fortfarande är unikt. Ingen censur där inte.

När Hitchcock var fem år gammal gick han ned polisstationen för att göra ett kort ärende åt sina föräldrar. Han låstes han in i en cell av poliserna under några minuter, som ett symboliskt ”straff” med motiveringen ”this is what we do to naughty boys”. Händelsen ledde till en livslång rädsla för poliser som Hitchcock använde i sina filmer om och om igen.

Jag såg Vertigo första gången när jag var 10 år. Färgerna och miljöerna var förtrollande, handlingen helt obegriplig, men det fanns något obehagligt i den, något störande som var omöjligt att förstå, och som stannade kvar.. En berättelse om längtan, berättad av en människa med stark koppling till sitt eget undermedvetna. HHitchcocks filmer handlar nästan alltid om rädslor, besatthet och gränsglidningen mellan normalitet och galenskap. Vardagliga detaljer och ting – rep, nycklar, handskar, blommor, handväskor, sedlar –  får extraordinär laddning genom knivskarpt berättande och millimetersäkra kameravinklar. De flesta filmerna baseras på karaktärer som hålls isär av en hemlighet som de vägrar avslöja. Atmosfären blir mer och mer tryckt tills de öppnar upp sig för varandra och därmed – till slut – finner någon slags frihet, kanske… Ambivalens är Hitchcocks paradgren. Inte bara i Vertigo. Rear Window, Psycho, Saboteur, Marnie, Rope och North by northwest är andra klassiker som är nedsmetade med fobier, fetischer och manier, ett axplock av Hitchcocks 50 filmer långa CV.

”I’m never satisfied with the ordinary. I can’t do well with the ordinary. Logic is dull”, sa regissören själv. Eller som David Fincher beskriver honom: ”Hitchcock gjorde mer för psykologin bakom karaktärsutveckling på film än någon annan.” Berättelserna stör i sinnet för att de inte är lättförklarade, de är udda och irrationella i både ton, tempo och struktur. Vi vet aldrig vad som ska hända härnäst, och även om vi till slut ofta får upplösningen i själva handlingen, lämnas vi nästan alltid kvar med en obesvarad molande känsla av olust på det psykologiska planet. 1962 var Alfred Hitchcock 62 år, han hade precis avslutat sin 40:e film, The Birds, och blivit känd som ”The master of suspense”. Hollywood såg honom som underhållare. Effektiv, men också mycket enkel i sitt berättande. De såg pengar. Komplexiteten i Hitchcocks filmer var det en annan regissör, från en annan kontinent, som upptäckte.

I Frankrike satt den högt aktade filmaren Francois Truffaut. Truffaut hade börjat som kritiker på tidningen Cahiers du cinema under 1950-talet och var en del av den franska nya vågen. Idén om filmen som konstform och filmaren som konstnär. Han var 31 år och hade gjort tre filmer. I Alfred Hitchcock såg han en regissör fri från självcensur som stoppade in hjärtat i sina berättelser på ett sätt som ingen annan. Truffaut skrev ett brev till Hitchcock där han föreslog ett möte mellan de två. Eller rättare sagt, en serie samtal med utgångspunkt i Hitchcocks filmer. Konversationen skulle resultera i en bok, förklarade Truffaut.

Hitchcock blev djupt smickrad och accepterade en åtta dagar lång intervju som efter långa förberedelser till slut ägde rum på Universal Studios tillsammans med en tolk. En efter en avhandlades de, Hitchcocks samtliga filmer, med opretentiös och lättsam ton. Filmhantverket, däremot tog de båda regissörerna på liv och död.

Boken Hitchcock av Francois Truffaut publicerades 1966 och är i dag en 350 sidor tjock filmvetenskaplig milstolpe. Den förändrade synen på Hitchcock som en enkel underhållare till en filmkonstnär som målade med kameran. 2015 gjordes dokumentärfilmen Hitchcock/Truffaut om de klassiska intervjuerna och Truffauts ambitiösa bokprojekt. Där analyseras några av Hitchcocks mest klassiska filmer av olika regissörer. Om Vertigo säger Martin Scorsese: ”Jag kan inte påstå att jag tror på handlingen. Den är bara en lina som man kan hänga saker på. Och det Hitchcock hänger på linan är en slags… filmpoesi.” Ocensurerad filmpoesi. Kanske är det därför den har stannat kvar i mitt huvud.