Peter Smirnakos

DEN KREATIVA RÖRAN

Ett rundabordssamtal med två före detta Alma-studenter. Om att skapa och skriva – och hur man vaktar sina rättigheter i en bransch där det inte alltid är självklart att få rätt lön för mödan. Av Peter Smirnakos

Alba Lange är filmskapare, grafiker och manusförfattare som gick Alma 2017-2019. Sedan dess har hon jobbat med animation och grafik för bland andra French Quarter Film och Mariedamfilm. Just nu jobbar hon med diverse grafikprojekt och som manusförfattare på en serie med Aron Levander.

Aron Levander är manusförfattare och gick Alma 2009-2010. Sedan dess har han skrivit flera svenska filmer och tv-serier. Däribland, Jordskott, Dröm, samt Kristallenbelönade Det som göms i snö. Aron arbetar just nu som huvudförfattare för flera svenska och internationella tv-serieprojekt.

Hur blev du manusförfattare?

ALBA: Jag har alltid fascinerats av berättelser, främst av film. Att kunna göra den abstrakta röran som är livet till något greppbart är ett sånt fantastiskt hantverk. Jag är även animatör, och där handlar det också mycket om att förstå en berättelse. När jag insåg att det är ända ner på scennivå som historier formas insåg jag att jag måste börja fördjupa mig i själva manusförfattandet. Sedan jag gick ut Alma har jag kombinerat animatörjobb med manusförfattande.

ARON: Jag jobbade jobbade som copywriter i reklamvärlden för tio år sen. Men jag kände tidigt i karriären att jag började stagnera kreativt. På slutet var jag på Acne film och där tjatade jag om att få skriva fiktion. Jag kände att det fanns så mycket jag kunde lära mig av att jobba i längre format. Till slut bestämde jag mig för att söka Dramatiska Institutets manusutbildning (i dag STDH). Jag var en av de åtta sista i antagningen, men stupade på målsnöret. Då började jag på Alma, som blev perfekt. Sen byggde jag på med kurser i USA, England och Danmark. På utbildningen träffade jag Hasse (Hans Jörnlind) som jag skrev en långfilm med, som vi sen sålde till SF. Och på den vägen är det.

Vilken är den största utmaningen i början av karriären?

ARON: Den första utmaningen är att bli läst. Det andra är att få förtroendet. Att kanaler ska känna att de vågar lägga stora budgetar på en och att man kan ro hem ett stort projekt. De marksända kanalerna producerar inte så mycket och de har kniven mot strupen, så för dem är det en utmaning. Streamingtjänsterna producerar mycket mer så de vågar också ta större chanser. Där är det stor skillnad.

Nämn tre filmer eller tv-serier som har influerat dig i ditt skrivande?

ALBA: Being John Malkovich. Jag hade ganska mycket konstiga idéer som jag hade svårt att förklara, och Being John Malkovich var den första filmen som visade att det går bra att göra en klassisk berättelse som är fylld med konstiga saker. The Big Lebowski kommer jag tillbaka till ofta. Varje karaktärs röst är så specifik, och den är ett bra exempel på hur man kan skriva cinematisk dialog som känns realistisk. Hereditary gjorde att jag fick upp ögonen för effektiva, men även konstnärliga scenövergångar. Och att man kan klippa hårt i tid utan att känna att man missar någonting.

ARON: No country for old men. Jag älskar Bröderna Cohen. Här är de som mest allvarliga, men det finns ändå en lekfullhet kvar. De har lärt mig att det berikar så oerhört mycket att låta karaktärer våga ta plats och vara lite skeva. Att flera toner bildar ett ackord. Det försöker jag alltid ta med mig. Life Aquatic eller valfri Wes Anderson-film, för den allmänna lekfullheten och för att fantasi också har en plats. Det ska fan vara kul också! Larv kan bli kul när man tar det på allvar. Slutligen danska filmen R, som en kontrast och som galjonsfigur för det skoningslösa. Filmen handlar om en man som blir satt i ett högsäkerhetsfängelse, och det är ett bottenlöst jävla mörker. Jag är allergisk mot försköning av kriminalitet. Man ska ta våld på allvar. Och man ska skildra lidande på allvar.

Vilken strategi ska man ha för att överleva som manusförfattare?

ARON: Många kommer ut och vill bara göra sina egna grejer, men var inte rädd för att ta dig an andras projekt. Du kommer att kunna hitta din röst även i dem. Det finns de som är genier och bara gör sina egna grejer, men de regnar inte tätt. Jag tror också på en balans mellan att vara lätt att ha att göra med, att vara prestigelös och kunna ta till sig kritik, men också våga stå upp för storyn och se till att den blir bra när det blåser snålt och många vill olika saker.

ALBA: Jag har inte haft något direkt strategi utan försökt koncentrera mig på att lära mig hantverket. För mig är det en evig balans hur man överlever. Men jag tänker aktivt att jag ska ta mig an saker som skrämmer mig. Att arbeta med att vara bekväm med att vara obekväm och inte fastna i att saker ska ”rulla på och funka”. Även projekt som blir fantastiska har jobbiga processer.

ARON: Man kan också vända på det. Hur ska man överleva om man har för mycket? Det är så lätt att man har fem grejer på gång för att man måste överleva ekonomiskt… Och plötsligt har alla lossnat samtidigt. Man måste också kunna tacka nej.

Arvoderingsmodellerna för manusförfattare verkar vara ett gytter, kan ni säga något kort om hur ett ”vanligt” projekt arvoderas?

ARON: Produktionsbolagen betalar först för optioner på originalidéer. Den summan är ofta låg, men symboliskt viktig. Är det en tv-serie får man generellt betalt för storylinearbete i olika steg. Först kanske det är ett synopsis på några sidor, steg två är storyline, där beror det på hur långt och vilket format. Slutligen får man betalt per manus, per version, som man levererar. I Sverige är det oftast tre versioner. På Netflix är det fem versioner. Och vad är en version…? Det är en version när en producent bestämmer att det är en version. Mitt tips är att försöka få så bra betalt som möjligt för för storylinearbete, för det är där det stora arbetet görs, och det är ofta där man fastnar. Då är det bättre att kompromissa med arvodet för själva manuset.

Vilken är manusförfattarens viktigaste egenskap?

ALBA: Prestigelöshet, ihärdighet och envishet. Att kunna gå tillbaka och harva och harva. Sen är det jätteviktigt att ha en känsla för planering och schema, och att kunna förhålla sig till begränsningar, både kreativa och tidsmässiga. Annars blir man bara en visionär i ett rum.

ARON: Jag tror att kreativitet är muskler som man kan öva upp, men en sak som jag tänkte på är holistisk analytisk förmåga. Det vill säga, om jag lyfter på en sten på ett ställe, vad händer då tio episoder senare? Om man har det blir man både snabbare och bättre i sitt arbete. Annars tar det väldigt lång tid att göra felsökningar. Och det blir svårare att ta emot feedback.

Stämmer det att det är en gyllene tid för manusförfattare?

ARON: I allra högsta grad om man vill skriva tv. Det produceras mer än någonsin. Det finns till och med mer projekt än det finns produktionsarbetare… Och kanalerna behöver projekt som står ut, så det finns ett sug för originalitet och spets. Om man vill skriva film däremot, är det en jävla skittid.

ALBA: Det finns fler kanaler än någonsin, men jag upplever också att det finns en förvirring. Var tittar folk? Hur ska vi nå ut. Hur ska vi egentligen nå 18-åringarna? Vi är i en tid där berättandet tar sig till så många olika platser, så hur når man ut när man är klar med sin produkt?

Jag är analfabet när det kommer till juridik, avtal och rättigheter…vilket är ert bästa tips till mig?

ARON: Försök utnyttja dramatikerförbundet så mycket som de tillåter. Kolla på standardavtalen som de använder sig av. Och tänk på att det ligger i producentens intresse att du inte måste ha en massa extrajobb på ICA. Det är viktigt för dem att du har tid att skriva. Så säg att du inte kan betala hyran, då vill de gärna hjälpa till med det. Var försiktig med att gå med på att du ska få betalt i efterhand. Se till att du får betalt, och se till att betalningen kommer i steg. Försök även begränsa arbetet. Ibland kan det stå att du ska leverera första version, andra version och final draft. Men hur många versioner är det mellan andra version och final draft? Numrera alla versioner, vill de ha fler se till att få betalt för det arbetet.

Projekt kan födas på många olika sätt. Vilket är det bästa sättet om man vill att det ska bli skarpt så snabbt som möjligt?

ARON: Det är alltid bra om det är så kort väg som möjligt till pengarna. Antingen att det finns en kanal som redan är intresserad – men då finns det ofta en förlaga eller en färdig idé. Eller om det finns en pott pengar som ett produktionsbolag är beredd att lägga in för att göra presentation för en kanal. Generellt vill man få in projektet på kanal så fort som möjligt.

Beskriv kortfattat era kreativa processer?

ALBA: Jag ser kreativitet som problemlösning. Jag kan inte vara kreativ om jag inte har ett problem, och för att skapa problem måste jag skapa begränsningar. Om jag kan göra vad som helst, hur som helst, så gör jag ingenting. I stället försöker jag ta allt i steg, och bli specifik i varje steg. Det kan vara genom övningar eller att man bara testar sig fram genom att ta olika vägar.

ARON: Verkligen. Man formulerar problem och löser dem, och sen formulerar man nya problem. Om man har en stark premiss kan man till exempel fråga sig, vad skulle vara en jättespännande antagonist till den här premissen? Det blir ett sätt att formulera nya utmaningar och att hitta nya pusselbitar.

Vad gör ni om ni får skrivkramp? Om ni till exempel kör fast i en scen?

ALBA: En skrivkramp är alltid något annat i grunden. Det är att man är emotionellt frånvarande, att man tappar kopplingen till det man skriver. Kanske är problemet dramaturgiskt, eller bara att du är trött. Då får man antingen gå in helhjärtat i problemet, eller helt enkelt sluta skriva ett tag.

ARON: När jag sitter med problem kan jag ofta känna om jag har det i mig eller inte. Ett bra sätt att låsa upp knutar är genom träning och meditation. Det gäller att hitta näring och inspiration. Lägg ner pennan och ta en promenad.

Vilken är den vanligaste missuppfattningen om vad det innebär att jobba som manusförfattare?

ALBA: Den vanligaste reaktionen man får när man säger att man skriver är att alla tror att man är på jakt efter material precis hela tiden och att man kommer skriva om dem.

ARON: En vanlig missuppfattning från lekmän är att de har en idé som de pitchar. Sen tror de att jag som författare ska skriva en hel tv-serie eller långfilm på deras idé. Och sen ska vi dela på pengarna. Att skriva manus handlar inte så mycket om själva idén. Det handlar om arbetet, om skrivandet.