Martin Sjölander

Dualismens skav

Ibland tänker jag att ​vi lever i den bästa av världar​. Sedan blir jag påmind om att Voltaire skrev dessa slagord satiriskt när han ville göra narr av Gottfried Wilhelm Leibniz - alltså en man som ansåg att jordelivet är fullkomligt utan förbättringsarbete.

I Voltaires bok blir istället huvudpersonen Candides slutfras "​Det är väl talat, men låt oss nu odla vår trädgård​".

Detta förbättringsarbete har skapat vårt fantastiskt avancerade samhälle idag som kväver oss än mer för varje lösning på skapat problem. Genom förbättringsarbetet smittas gärna människan av högmod, vi strävar efter att vara fullkomliga i en ofullkomlig värld istället för tvärtom. Vi tror att vi löst mysteriet med naturen. Vi kan göra staket runt djuren! Vi kan styra hur växterna växer och var! Vi behöver inte längre jaga! Men jakten finns fortfarande i oss, högst närvarande, fast på nya områden.

Mina dagar går mest åt att krama och vagga en mjuk varm bebis. Jag tänker på aporna som spenderar dagarna av att ljuda och plocka loppor på varandra. Vår bebis är 4 månader och det enda han vill ha är närhet, hyfsad renlighet och bröstmjölk. Och visst, han älskar när jag håller honom med fötterna mot marken och illusionen att han kan stå är uppnådd. Han blir glad av utveckling precis som jag. Men utveckling är lika mycket smärta, det kommer han märka när han ramlar första gången efter sina första egna stapplande steg.

Vi valde att flytta ut i skogen, till en ekoby på västkusten mellan Göteborg och Oslo. Bilden av att sitta i ett lerhus i skogen och skriva har alltid lockat mig. Tänkte att jag utan stadens distraktion skulle hitta den helige graal i det mänskliga medvetandet. Inser redan där att jag hade fel utgångsläge i och med tanken på något ultimat svar. Istället sitter jag förvirrad med ännu fler frågor. Däremot skapade sammanhanget något verkligt stort i att vi valde att föda hemma. Att själv lita på kroppens nedärvda kunskap snarare än forskningsrönens risker. Jag kommer för evigt se upp till min fästmös styrka till det valet.

Ibland försöker jag återerövra mitt tonårsjag som med ett ständigt leende på läpparna bara tog in världens ljus oavsett hur mörkt omgivningen kunde te sig. Vår bebis hjälper oss till det förhållningssättet. Tänker på Fellini som understryker vikten att behålla barnet i sig. Det finns alltid något att fascineras över, något som vi inte kan förklara med logiska modeller.

Igår var jag på Qi Gong och vi gjorde en andningsövning som gjorde mig hög. Ja, jag nästan flög iväg. Efter dessa andningsövningar fylldes kroppen automatiskt med luft som en svällande ballong och jag fick med kraft anstränga mig och krama denna “ballongen” för att kunna andas ut. En kroppslig sensation som skedde av att jag bara satt och andades samt visualiserade flöden i kroppen. Var det hjärnan som lurade kroppen eller tvärtom? Eller ska vi bara kasta bort Descartes dualism och hitta ett nytt förhållningssätt?

Tonåren innehöll låten Pinguins and Polarbears med Millencolin, om människor personifierade av jordens två magnetpoler där den ena är stark på den andres bekostnad och vice versa. Jag lyssnade inte på texten då, åkte mest skateboard i ett virtuellt TV-spels-universum och kände mig cool. Femton år senare analyserar jag låttexten med en professors inbillade expertis, helt utan swag

Don't want you to know too much about me, oh no.
'Cause I know you'll take advantage of the words that I say.
You're looking for a way to depress me, make me pay.

Jag drömmer om att det inte behöver vara så, att det är en naturlag att vi ska tävla. Hade Gottfried aldrig spritt sitt glada budskap till folket så hade han aldrig blivit narrad. Den som ger sig in i den offentliga leken får den offentliga leken tåla och världen har blivit så liten, så nära med internet.

Voltaire blev en erkänd författare medan få vet vem Gottfried är idag. Men faktum kvarstår, det är mycket lättare att rasa ner än att bygga upp i de dåliga nyheternas journalistik.

Vad gör att människor tappar tron? Inte nödvändigtvis på någon Gud men åtminstone på en bättre framtid. Nu med klimatutmaningen blir den frågan brännande het. Vetenskapen säger att det är kört och de som fortfarande har tron skakar av sig argumentet och kör på som vanligt. Polariseringen fungerar bara då vi är distanserade från varandra. Något som blir påtagligt i det stora informationsflödet som vi lever i idag. I det nära mänskliga mötet kan vi avväpna varandra. I en värld utan text och distans hade kanske Gottfried och Voltaire varit bästa kompisar?

Jag tror det är det absoluta i texten som skrämmer mig. Som att alla diskussioner i forumtrådar till slut leder en till nazismen eller kommunismen via smart argumentation.

Är jag nazist eller kommunist? Nej, jag orkar inte försöka vara smart mer.

Det jag vet och kan känna i magen är att jag är en stolt son till Tibros snällaste bilmekaniker som i sin källare har en rostig plåtskylt som säger “Absolutister äro icke välkomna i detta rum” - och så är det med det!