Martin Sjölander

Det som är research i manus är filmning för oss inom dokumentärfilm

Intervju med Per Bifrost som tillsammans med Alexander Rynéus gör dokumentärfilm för Fosfor produktion

Vi började, likt väldigt många andra i vår generation som hade möjlighet att använda billig kamerateknik, genom att testa oss fram. Då var det mycket fiktion och idéer som man hade men så kom vi till en punkt där vi kände att det inte var så inspirerande längre. Jag tror det var därför vi tog steget till dokumentärfilm, att möta en verklighet via vårt sätt att filma som kan påminna lite om fiktion där vi använder väldigt mycket scenberättande. Att nånstans vila i att berätta visuellt fast dokumentärt. I det uppstår något spännande tycker vi.

Hur mycket vet ni innan ni drar igång ett projekt?

Vi försöker få kontaktpersoner på en plats och sedan utgår vi därifrån. Vi vill hela tiden gå in brett. Det handlar väldigt mycket om att närma sig samhället långsamt utifrån. Börja i utkanten och gå inåt. På ett sätt påminner det om när jag skriver manus, du arbetar dig fram tills du vet vad det ska handla om. Det som är research i manus är för oss filmning i dokumentärfilm.

Hur har dina studier på Alma påverkat dig?

På skolan fick jag gå in helt och hållet i mig själv. Det tror jag ändå att jag hade saknat från att mest jobba i team tidigare. I grävandet ur mig själv kunde jag hitta styrka till det kollektiva samarbetet. Att just få vädra egna idéer och tankar med personer som verkligen lyssnar bidrar till en större insikt i sig själv.

Hur var första dagen för dig på skolan?

Jag tror man har byggt upp en trygghet i sitt skapande och här skulle man vara nyfödd på något vis. De flesta hade kommit dit kvällen innan. Dalarna till Värmland är inte jättelångt och på den tiden hade jag en gammal skrutten Saab. Jag fick gå upp klockan 05 på morgonen bara för att hinna till första mötet. Jag kom dit och det var massa främmande människor när vi sågs på parkeringen. Vi skulle gå över gräsmattan ner till ladan och jag kände ​“Fan jag tror jag ska vända, jag känner inte för det här”​.

Det hela kändes som något märkligt som jag inte riktigt vågade ta till mig. Men sen efter ett tag landade jag i det, mycket tack vare Sara och Petra som låter det inre komma fram. Det blev en väldigt stark vecka som gjorde att jag ville fortsätta. Det kommer ändå vara en sådan magisk stund för mig, att jag tog nästa steg när det gällde det kreativa. Bara en sån sak gjorde det värt att tacka ja till utbildningen.

Var det någon bok från kurslitteratur som du främst tog till dig?

Jag känner snarare att samtalen manuselever emellan födde mer än kurslitteraturen. Jag är verkligen inte en person som drar citat från någon som säger något väldigt smart. Jag tror snarare jag hämtar inspiration från icke-hjältarna.

Vad blir du lyckligast av i filmskapandet?

När man har samlat ett material och sedan börjar testa det mot varandra. När det uppstår kontraster i det som man har samlat. Det kan verkligen vara att att man har samlat väldigt brett från en plats. När man börjar förstå platsen eller stämningen på en plats. När det vardagliga möter något väldigt dramatiskt. Någonstans när man porträtterar livet självt. Det verkligen lilla mot det stora, det är behållningen i det jag vill skapa.

Har ni några metoder för att få fram äkthet framför kameran?

Det där är jättesvårt. Det handlar mycket om att bygga upp ett förtroende. Det är ju det som tar tid egentligen. Det går mycket lättare att filma personerna när man in princip ska avsluta filmprocessen för då har man kommit varandra mycket närmare. Det kan också vara att dom man filmar tänker att det ska ta slut och vågar släppa på lite till extra.

Man börjar ju alltid med en distans. Vårt sätt är att inte ha kameran med alla gånger. Arbetet består i att få personen framför kameran att förstå att vi är genuint intresserade och fascinerade. Det är det som gör att man kommer nära.

Hur ser din skrivprocess ut?

Det jag har märkt är att det jag skriver på handlar mycket om sådant jag själv upplevt. Jag tycker om att skriva om de små händelser. Varje gång jag skriver hamnar jag i byn som ram. Den lilla byn och hemligheterna som pågår. Där jag bor känns det som att det bara är jag som är ute och går efter klockan 23 och det känns som att alla andra har ramat in sig i sina liv. På ett sätt är det som att man går och det är en julkalender med massa luckor som jag vill öppna när jag ser det lysa i alla fönster. Då blir jag väldigt inspirerad och då springer tankarna iväg. Vad händer i dom där husen?

Det i kontrast till Facebookgruppen med byns klotterplank där det klagas på epa-traktorerna som åker för fort eller att någon har sett något suspekt. Det där skvallret som egentligen inte är något att bry sig om men som ändå blir så stort. Att de små sakerna lyfts upp som en rubrik som alla ska se. Jag tycker det finns något fascinerande i det.

När jag skrivit har jag alltid utgått från att skriva utan dialog. Jag tror det handlar mycket om att hitta kontraster mellan scener och karaktärer. Tänk dig att du har två scener och det som uppstår när de möter varandra är en tredje scen. Om man någonstans kan experimentera med scenerna vilket är en lyx när man redan har filmat olika scener. Du kan testa dom mot varandra och känna att här uppstår det någonting, det kan ju vara svårare i text. Det kan verkligen vara en liten händelse som gör att en tar sig någon annanstans i skallen.

Vad är den största drivkraften för dig?

Jag tror verkligen att det är upptäckten. Du har en möjlighet att komma nära saker, verkligen grotta ner sig i små ämnen och små sammanhang som man annars aldrig fått ta del av. Och att det hela tiden finns en nyfikenhet.

Det jag har kämpat med är att man inte får ha bråttom. Processerna tar lång tid och det blir bättre om man låter det ta lång tid. Jag tänker ändå att 10 år inte är en lång tid till att skapa någonting större. Vi lever i ett samhälle där vi vill få bekräftelse hela tiden men jag tänker också att folk håller på att bli mer medvetna. Det handlar inte bara om att hela tiden få likes. Kan man hitta ett lugn, rent ekonomisk men också kreativt där man trivs så är mycket vunnet. För mig har det att varit att komma tillbaka till naturen.

_____