Jennie Dielemans

Min antagonist heter Märta

Bland de roligaste inslag om skrivande jag har sett, såg jag på Babel, för några år sen. Det var journalisten och författaren Stephan Mendel Enk (Tre Apor, Med uppenbar känsla för stil), som gjorde inslaget, vilket handlade om hans egen – och andra författares – stora mardröm: att drabbas av skrivkramp. Stephan hade hamnat i en svacka, han fick inte ur sig något han tyckte dög över huvud taget och nu hade han ångest. Skrivkramp. Jag minns inte hela inslaget längre, men jag kommer aldrig att glömma Kristina Ohlsson, en deckar- och barnboksförfattare som snittar på cirka två böcker per år. Kristina satt vid sitt skrivbord och såg så fantastiskt frågande ut. Vadå skrivkramp? Vadå tvivel? Vad är det ens? Hon var helt underbar i sin uppriktiga undran – varför skriva över huvud taget om man nu inte tyckte att det var det absolut roligaste man kan företa sig?

Bra fråga. Varför skriva om det nu är så skitjobbigt?

Vissa gör det för att de känner att de verkligen måste. En av böckerna på Almas långa kurslitteratur-lista är Brev till en ung poet av Rainer Maria Rilke. Det är en brevväxling mellan två unga poeter – Rilke och Kappus, där Rilke bland annat försöker besvara Kappus frågor: Är mina dikter bra? Ska jag bli poet? Duger jag? Rilke skriver att han inte kan svara annat än med uppmaningen att Kappus ska tränga ner i sitt inre och verkligen på djupet besvara – måste jag skriva?

Själv har jag aldrig sett skrivandet så, som något upphöjt och storslaget som bara måste göras, visas upp för omvärlden. Men jag skriver och har alltid gjort det. Sen jag var sex år gammal och fick min första anteckningsbok (en liten kvadratisk ljust blå bok, med lås på). Varje dag, året om. Dialoger på tunnelbanan, lustiga sagor, vrål om politiken och sakernas tillstånd, smått och stort. Lika osexigt och oumbärligt som ett lexikon. Men orden i mina anteckningsböcker har alltid varit till för mig, ingen annan.

Det var när andra skulle börja läsa och bedöma, när skrivandet blev mitt arbete, jag fick problem. Det var då hon flyttade in. Katastrof-Märta. Hon är inte särskilt trevlig, Märta. Sjukt elak faktiskt. Hon väser mest. Att jag borde skaffa mig ett riktigt jobb, ”skäms för att ha såna ambitioner och pretentioner! Skriva – begriper du väl – är en syssla för andra, såna av tjusigare sort”. Fråga Anneli Jordahl (Klass – är du fin nog?) hur den sortens toner låter. Eller så här: ”Visst, visst, sitt du där och hitta på, denna onyttiga bisarra icke-sysselsättning, medan dina stackars nära och kära ropar efter kärlek och omvårdnad, som du nekar dem”. Prata med Virginia Woolf (Ett eget rum) eller Karolina Ramqvist (Det är natten) om den typen av utrop. Men du behöver inte vara kvinnlig klassresenär för att drabbas av tvivel. ”Din medelmåtta, du duger inte” drabbar nog de allra flesta med jämna mellanrum. Eller med Olof Lagerkrantz ord (Om konsten att läsa och skriva): ”Finns det någon säker metod för en författare att ta reda på om vad han har skrivit äger ett värde? Var och en försöker. Ingen jag känner har lyckats. Missmod, självtvivel hör till yrket.” (Förutom för Kristina, och andra lyckligt lottade undantag, då.)

Ibland leder så tvivlet till skrivkrampen. Det tomma bladet. På 70- och 80-talet försökte psykologerna Jerome Singer och Michael Barrios förstå sig på fenomenet ”writers block”. De studerade en grupp författare, som skrev allt från poesi till filmmanus, vilka hade skrivkramp. Forskarna fann att deras studieobjekt var olyckliga (nehä), att många av dem var extremt självkritiska och visade tecken på ångest och depression. De delade in dem i grupper där en grupp var apatiska, en annan självupptagna narcissister som inte ville skriva om det inte gav dem uppmärksamhet, pengar eller nåt pris. Där fanns också en grupp som paralyserades av att det de skrev inte skulle vara bra nog. Och så en sista grupp som hade problem med att bli jämförda med andra. Själv befann jag mig för ett antal år sedan i den paralyserade gruppen. Jag höll på att arbeta på en ny roman, jag hade skrivit runt 150 sidor, rätt bra sidor, men så plötsligt dök kära Katastrof-Märta upp och började yla om hur usel jag var. Jag skrev en mening, och strök den. Skrev – och strök. Jag kom inte vidare. Kvar var bara just det tomma bladet. Jag kände mig värdelös.

Tillbaka till forskarna. De gick nämligen vidare till frågan hur man skulle kunna bota eller åtminstone lindra ”writers block”. Det de gjorde var lika enkelt som självklart: de började ge de skrivkrampande författarna ”low-stakes creative exercises” (t ex visualisering, fritt skrivande med mera). Gemensamt för övningarna var att de inte var till för en publik, bara för den skrivande. Och då lossnade det.

Allt sedan jag själv satt där med Katastrof-Märta dissandes på axeln, har jag samlat på den typen av övningar, tips och trix, en arsenal att ta fram om det skulle hända igen. Att det låser sig. Här kommer några:

• Malmöfilmaren Drazen Kuljanin, som föreläste för oss på en av våra träffar, beskrev sig själv så här: ”Jag är the Pro i Procastinate!”. Hans tips:

- Gör andra saker, leta inte efter svaret.

- Ta den långa glada vägen hem.

- Stirra på saker du inte förstår.

- Ha tråkigt.

• Elis Freeman, rektor på Deutsche Film und Fernseh-akademie i Berlin:

- Har du kört fast – fråga dig alltid om du kan göra problemet till en lek.

- Jobba med kvantitet istället för kvalitét, få ur dig sidor. Det behöver inte vara perfekt.

- Sätt klockan, improvisera i 10 minuter, stryk inget. Kör du fast – ställ en fråga till dig själv.

- Skriv Morning Pages, vad som helst som ploppar upp, bara skriv!

- Kör en Artist Date varje vecka med dig själv, gå ut och få stimulans och inspiration.

• Läs Zara Walderbäcks The Creative Screenwriter. Och gör övningarna, i kapitel 1 och 2. Ofta. Helst på morgonen. En favvo är Being Bad, där du ska skriva så dåligt du kan. Väldigt roligt.

• Läs Bodil Malmstens Så gör jag! Konsten att skriva. Bland hennes många råd: Självkritiken ska vara på off när du skriver. ”Aldrig tänka på att vi skriver, när vi skriver”. Och: ”För att muntra upp dig, läs biografier om författare som blev vansinniga”.

Min egen strategi att mota bort skrivkrampen var att döpa den, göra den till en person och ge henne ett töntigt namn. Katastrof-Märta. Jag vet hur hon ser ut – krulligt slitet hår, bekymmersrynka mellan ögonbrynen, munnen som ett streck, armarna i kors – och jag kan prata med henne. ”Hej Märta, lilla gullet, är du här nu igen? Lite grinig kanske? Kommit för att lägga en dålig fis vid skrivbordet? Bejb, jag är ledsen, men jag har inte tid med dig nu.” Klockren härskarteknik. Men det funkar.