Ludvig Lundström

MIN KÄRA SVANS

Drama är konflikt. Konflikt är drama. Den kan vara intern eller extern, mellan en karaktär och universum eller en karaktär och en annan. Konflikt ska, som man säger, genomsyra hela ens berättelse - på makronivå, över sekvenser, scener och beats. Indoktrineringen av dramatisk konflikt har lett till ett slags ängslighet hos mig, ett hot om misslyckande. Finns det egentligen konflikt i den här dramaserien jag hittat på? I det här avsnittet? Scenen? Det där som är så uppenbart när jag solar i mästerverken; den externa och interna konflikten som flödar genom allt. Som i Breaking Bad, där Walter White måste bli knarkkung för att tjäna ihop pengar till sin familj innan han dör i cancer, men egentligen behöver uppnå sin latenta potential och bli kejsare över någonting innan han dör. Eller i Hitta Nemo, där fisken Marlin måste hitta sin försvunne son i det stora vida havet, men egentligen behöver lära sig att släppa taget om honom. Konflikt som genomsyrar varenda minut i ett drama, den är så uppenbar sett utifrån men sen händer något, när jag ställer det jag själv skrivit framför spegeln. Alla har vi läst om olika metoder för att tackla det här problemet som jag misstänker att jag inte är ensam om. Verktyg för att kunna bedöma och mäta ens dramatiska konflikter. Är det jag skrivit starkt? Drabbande? Kommer det kännas? Och givetvis går det inte att utgå från någon annan än sig själv när man gör sådana här tester, tanken ”hur kommer det här tas emot” leder åtminstone inte för mig till mycket mer än kompromisser och ängsliga försiktighetsåtgärder.

Nu tänkte jag komma till saken. Jag har märkt att teoretiserandet kring dramatisk konflikt står i konflikt med konflikten och då tappar jag min kompass. För att tala klarspråk; om jag inte känner konflikten kan jag inte bevisa den genom alla dessa verktyg jag har lärt mig i böcker och på föreläsningar. Så min målsättning har blivit att först känna konflikten innan jag intellektualiserar om den. Men för att kunna lita på något så flummigt som känslan av konflikt är det viktigt för mig att denna känsla ger mig något tillbaka. Begriplig feedback. Jag har upptäckt att en av alla känslor i mitt spektra många lägen gör ett bättre jobb med detta än andra - humorn. Att jag helt enkelt skrattar åt det jag skrivit eller idén om det jag planerar att skriva. Det låter förstås navelskådande, och det kanske det är. Men missförstå mig rätt, jag har aldrig på ett seriöst sätt sysslat med komedi som genre. Det jag skriver om är oftast rätt så allvarligt. Dramer om anti-hjältar, psykiskt och fysiskt våld, svek osv. På något sätt står och faller många scener jag skriver ändå med humor. På samma sätt som scener ur psykologiskt tunga dramaserier och filmer jag uppskattar många gånger står och faller med humor. Låt oss kalla det en komisk svans. Som en förutsättning för att gå igång på något och få energi, hur mörk skiten än är. Svansen vägleder mig och jag upplever den som mycket användbar. Men det är klart, den ska inte alltid finnas där, allt är en balans. Ändå är svansen snarare en presumtion än ett undantag för mig. Den bekräftar att något skaver, att det föreligger friktion. Konflikt. När jag alltid har den med mig, i varenda sekund av varenda minut, som en ingång till dialog, scenbeskrivningar och sekvenser, är det lättare för mig att veta när den inte ska vara där.

Mycket av min tid går åt till att oroa mig för att det jag skrivit eller ska skriva på olika sätt inte håller. Men tänk om någon kidnappade mig och klippte av mig min svans. Vad hade jag gjort då? Kanske gått runt och gråtit hela dagarna, för att ta reda på om det jag skrivit drabbar mig eller inte. Iförsej, en kompass god som någon. Men det låter inte som en superkul arbetsbeskrivning.