Gertrud Larsson

Tråkiga ämnen

Försäkringskassans omorganisation, avregleringen av den svenska järnvägsmarknaden, utsläppsrätter och lagen om offentlig upphandling. Detta är några exempel på så kallade tråkiga ämnen, som väckt min nyfikenhet under årens lopp, en nyfikenhet som i ett senare skede alltid övergår i ren besatthet. Mina närmaste tvingas periodvis, mer eller mindre frivilligt, ta del av mina nyvunna kunskaper om organisationsmodeller, värdeord, banunderhåll eller vad det nu kan vara som jag för tillfället har ett trängande behov att berätta om.

De människor jag möter för att intervjua under min research undrar allt som oftast vad det egentligen är jag ska skriva om? Inte kan man väl skriva en pjäs om hur det gick till när SJ AB, under förnedrande former, lät städpersonalen söka om sina tjänster under den nya benämningen ”komfortoperatörer”? Eller om Försäkringskassans handläggare vars effektivitet mäts i antalet ”pinnar”? Eller om att en kommun för närvarnade saknar ramavtal på vattenautomater?

Ofta döljer det skenbart tråkiga vansinnigt intressanta fenomen, det är åtminstone min erfarenhet. Det handlar i grund och botten om att ge sig ut på upptäcktsfärd, du behöver inte åka till en exotisk söderhavsö med en snart utdöd ursprungsbefolkning för att upptäcka en ny värld, det räcker med att göra ett besök på första bästa myndighet eller vilken arbetsplats som helst för den delen.

Överallt kryllar det av små universum, som alla har sina egna regler och oskrivna lagar, och givetvis befolkas av människor, som inordnat sig i olika typer av hierarkier, med inbördes relationer och konflikter både sinsemellan och gentemot systemet de verkar i.

Men. I ärlighetens namn måste jag erkänna att trots nyfikenhet och besatthet så innebär den här typen av ämnen även research som är tråkig på riktigt. Inte ens jag finner det alltid särskilt spännande att läsa byråkratiska rapporter, statliga utredningar och dokument skrivna på managementsvenska. Under ett samtal med Åsa Asptjärn, som jag ofta samarbetar med, dagdrömde jag om att vi i framtiden skulle skriva en teveserie tillsammans och att det då kanske skulle vara möjligt att en tredje person plöjde alla trista texter åt oss, att någon annan gjorde grovjobbet medan vi skulle ägna oss åt det roliga, det vill säga vara kreativa och skriva själva manuset. Åsa invände direkt: ”Men det är ju så du får alla dina idéer.” Sant. Den lilla detaljen hade jag givetvis inte tänkt på. Jag har funderat på om det har att göra med hur hjärnan fungerar och eftersom jag varken är hjärnforskare eller överhuvudtaget kunnig i hjärnans anatomi kommer jag nu att lägga fram en tes, som alltså helt och hållet utgår från min egen erfarenhet, så kallad anekdotisk evidens alltså. Jag tror att hjärnan protesterar mot att bli uttråkad och denna protest manifesteras i idéer, som plötsligt dyker upp. Vips ser jag en dramatisk situation framför mig och repliker hörs, till en början kan det vara lite oklart vem eller vilka det är som talar i mitt huvud, men det brukar visa sig efter ett tag. Jag vet som sagt inte om allas hjärnor fungerar på det här sättet, men har du inte provat är det värt att testa. Hur som helst är det för mig aldrig bortkastat att traggla mig igenom tråkiga texter – inte ens när jag tvingar mig själv att läsa dem för andra eller tredje gången.

Så istället för att börja med att tänka ut en saftig intrig, som kan förvandlas till en klatschig pitch på ett par meningar, vill jag rekommendera att du kastar dig över första bästa tråkiga ämne. Botanisera bland kommunala hemsidor, remissvar från myndigheter, statliga utredningar och personaltidningar. Jag lovar dig att det finns tusen och åter tusen historier som bara väntar på att bli upptäckta!