Helena Thorfinn

Lightest light and darkest dark

De där bokstäverna och orden. Meningarna som aldrig vill ta slut och betydelsen som glider över hela sidan. Undertexter och stavfel som tar lika stor plats. Det ena viktigt och det andra helt oviktigt, men vilket är vilket? Karaktärer som vägrar sitta still och känslor, åh, dessa spänningar mellan folk som det är så svårt att fånga den exakta nyansen av.

Det är höst i Washington DC och jag är ensam, ensammast i hela vida världen med 100.000 ord, bilder som inte låter sig fångas, lukter från minnen jag själv ägt som ska beblandas med det karaktärerna upplever. Ett land långt borta där det är sol och folkmord, det är det jag ska skriva om. Om jag bara fattade hur.

Ett vankelmod och en sorg över hur lite jag kan. Efter alla dessa skrivarår. Jag fattar ingenting. Jag är ju proffs. Folk betalar för att läsa mina historier, men var är dom? Jag behöver komma ur min stiltje, låta vattenytan brytas av något annat. Jag har inget arbetstillstånd, jag får inte söka jobb och jag har inget egentligt liv. Hänger i luften som en ensam kotte.

Som den duktiga svensk jag är, griper jag till sist efter det halmstrå som varenda hemmafru från Närke till Skåne greppar i tider av svårmod. Varför inte anmäla sig till en kurs?

Jag väljer en kurs i ”Oil och Acrylic, beginners” på en konstskola, the Torpedo Factory, som visar sig ligga i en annan ände av stan. Jag köper vad som anges på en lista; penslar, färger, några dukar som jag köper i ett block eftersom jag är för generad för att köpa en tom kanvas.

De andra kursdeltagarna är inte alls som jag i hemlighet hade hoppats. Lite coola amerikaner att hänga med. Nej. Alla är pensionärer och verkar känna varandra. En man sitter i rullstol och målar en sandstrand, en kvinna har med sig ett foto av sin cockerpoo som hon vill måla av och ge till sin man i julklapp. Jag känner mig lite generad över sammanhanget, borde jag inte hänga vid Capitol Hill eller på någon think tank?

Läraren heter Jin och kommer från Sydkorea och pratar bruten och dålig engelska och verkar inte jätteintresserad av oss.

Jin lägger fram några pumpor på ett bord. Det börjar ju närma sig Halloween. Sedan börjar han tala till oss som är nybörjare.

”Ställ er här och titta. Ta tid på er. Titta och bestäm sedan vad ni ska måla av. Man kan inte måla allt. Man måste bestämma sig – var på kanvasen ska det ligga och hur ska ni måla det. Långt ifrån eller nära. En pumpa eller flera. Ni måste bestämma det.”

Jag står som fallen från skyarna och känner mig ertappad. ”Ni måste bestämma det”. Så enkelt, men precis det jag har så svårt för i mitt skrivande just nu. Jag skriver om en pumpa och sedan en annan, ändrar perspektiv och fokus hela tiden. Jag måste bestämma mig. Jag stirrar på honom medan han instruerar en ung tjej som verkar ännu osäkrare än jag.

Så. Jag bestämmer mig för pumpa och perspektiv, men blir plötsligt nervös inför uppgiften. Prestationsångest, rakt av. Den där pumpan är ju skrämmande. Jag säger att jag är nybörjare och borde få börja med något enklare. Detta roar tydligen Jin mycket, han skrattar. ”Vill du börja med en pytte, pytteliten pumpa? Alla föremål har sina utmaningar, det är lika bra att börja.”

Och mycket riktigt, efter en stund ser pumpan på mitt block mer ut som ett päron, ärligt talat. Jin smyger upp och ställer sig bredvid mig och tittar på mina försök. ”Bara kör på, du kan alltid ändra efteråt”, säger han och jag konstaterar att precis så är det också när jag skriver. Det viktigaste är att skriva något alls, sedan kan man alltid ändra efteråt.

Sedan säger han ”Titta på den. Den behöver inte se exakt ut som i verkligheten, men den måste ha samma typ av närvaro. Den måste likna en pumpa i sin essens.”

Jag stirrar återigen på honom. Vad pratar han om? Mina karaktärer? Närvaro. Samma typ som…ja, i verkligheten. Det är det! Det är det jag måste tänka på när jag skriver. Samma typ av närvaro som en verklig person.

Nästa gång kommer jag ivrig lite tidigt till kursen, hoppas att han ska vara där och förklara mer. Om allt. Om livet. Istället kommer han sent och pratar om bakgrund. Han vill att vi tänker på hur bakgrunden påverkar föremålet. En färg blir en färg på grund av bakgrunden, ingenting svävar i intet. Jag förstår vad han menar. Jag förstår precis vad han menar. Kontext. Scenbild. Miljö.

”Din röda färg blir inte samma med en mörkblå bakgrund, som men en rosa. Eller hur?”

Hela hösten åker jag genom staden med mina penslar och mitt allt kladdigare kanvasblock. Jin pratar knappt, han är mest tyst, men när han pratar. Åh!

”De mörka partierna behöver man inte beskriva i detalj. Det är bättre att betraktaren får gissa, och förresten är det väl så med skuggor. Man ser ju inget i dem. Det är därför de är intressanta.”

Jag stirrar på honom. Precis så är det med skrivandet. Det mörka måste få vara lite vagt. Jag vill att han ska tala mer. Jag vill höra allt han säger. Jag har fått en lärare.

”Tänk på kanterna”, säger han och drar med penseln ett enda streck mellan två blad på en blomma som jag inte får ordning på. Strecket är ljust, nästan vitt och inte förrän jag ser det, ser jag också att det är precis så det ser ut. I verkligheten. Något med ljuset. Jin drar ett enda streck och plötsligt har hela målningen fått djup och sammanhang. Han står bredvid och nickar.

”Ta dig tid att se – to look - och ta dig tid att bland exakt rätt färg, och jobba på kanterna mellan färger. Du slarvar med färgerna, det måste få ta tid att fånga dem. Och får du tag i rätt färg så lägg på minnet hur du gjorde den. Du kommer att vilja ha mer.”

Jag vet inte vad jag ska säga, allt han säger stämmer. Jag slarvar, jag tar mig inte tid att titta ordentligt innan jag skriver. Och, tydligen, målar.

Jin går ofta ut och röker, försvinner ner på Starbucks på hörnet och lämnar mig med cockerpoo-damen och mannen som målar sandstränder. Mannen visar sig också vara Trump entusiast, så jag hamnar i en mini konfrontation med honom. Jin kommer in och ler och lyssnar. Sedan kisar han och tittar på min målning – denna gång en blomma.

”Du har påbörjat en ändring i färgskalan där”, säger han och pekar på ett blad som ser mycket mer militärgrönt ut än bladet som ligger precis bredvid. ”Men ändrar du där, måste du ändra på andra håll också. Du vill inte måla två olika blommor. Eller hur?”

Och så är det i min text också, tänker jag med tårar i ögonen. Precis så. Jag börjar ändra på ett ställe, men orkar inte riktigt genomföra ändringen över hela texten. Tänker att det kanske inte märks om en liten karaktär faller out of character, får en lite militärgrön nyans. Men tydligen. Det märks.

Den sista gången vi ses har jag gjort en blomma till (det är mycket blommor, ja). Han tittar på den och säger att jag glömt det viktigaste. My lightest light and my darkest dark. Lite nonchalant blandar han en ljust gul färg och tittar på blomman och placerar sedan ut ungefär fyra, fem pluppar – my lightest light. Med nästan svart gör han sedan detsamma, under blomman och längst in i den. My darkest dark.

Resultatet är slående. Målningen går med några stänk färg från `helt okej för en nybörjare´ till ett riktigt litet….ja, konstverk.

Jag tänker på min text. Att den behöver precis det – tydliggörande av the lightest light och the darkest dark. Jag packar ihop mina penslar och mitt block, kan inte nog snabbt komma hem och sätta mig och skriva. Hitta my lightest light och my darkest dark och förstärka dem och hoppas att lika mycket liv kommer att blåsas in i texten.

Som Jin lyckades ge min blomma.