Farima Karimi

En tillbakablick

När vi fick i uppgift att skriva en text om kreativa processer funderade jag först på att intervjua någon jag beundrar. Få höra mer om hur den gör. Spegla mig i en framgångsrik process. Men det fick mig också att tänka tillbaka på utbildningstiden. På tre terminers kreativt processande, ensam och i grupp. Jag fick syn på den del som i min mening varit helt unik för tiden på Alma. Som jag tror är svår att få till någon annanstans.

Här har Sara och Petra skapat ett sammanhang för oss att växa tillsammans. I möten med andra ser man sig själv tydligare, och man utmanas. Här har den egna rösten fått växa till sig, den har fått ta plats. Det har varit ett skyddat rum med det kreativa samtalet i fokus.

Att skriva är ofta ensamt.

Det är tvivel, panik, glädje – om vartannat. De första meningarna som inte vill skriva sig av rädsla att inte duga.

Att skjuta upp är en återkommande del av min process. Att göra annat. Det är då det lossnar för mig, när jag tränar eller dricker té med min mormor. När jag kliver ut ur mitt eget huvud, tittar och lyssnar på andra människor. Tar in min omgivning.

Jag har accepterat tvivlet, blir nästan orolig när texten skriver sig helt utan motstånd. Jag kan bli lite provocerad av de som säger att de älskar att skriva. Att det är så himla kul. Det är det inte. Men det finns stunder som är euforiska, och de ger mening åt allt. De påminner om att det är precis det här jag alltid ska göra. Att skriva.

Gruppen, den lilla Alma-familjen, har varit en viktig del av min process. Skrivandet fungerar bäst för mig när det är en växelverkan mellan avskildhet och samtal. Ångest, tvivel och deadlines har känts stort och omöjligt ibland, tills vi ses och har en debriefing. Någon säger något och knuten löser upp sig.

När jag tänker tillbaka på utbildningstiden är det mycket jag tar med mig. För stort att nämnas här. Men förutom alla idéer som växt, kunskaper som odlats, den egna rösten som blivit självklar – så har vi haft ett tillåtande sammanhang där vi fått vara våra bästa och sämsta versioner av oss själva. Det har vi skapat tillsammans. Tiden på Alma är slut, men den kreativa processen fortsätter i samtalet med er.