Casper Andreas

Varför vill man skriva manus?

Varför vill man skriva manus? Har man något att förmedla? Eller varifrån kommer behovet att berätta?

Svaren på de frågorna kommer jag inte att försöka besvara här. Utan detta är frågor som varje författare själv måste hitta svaren på. Det kan ofta gå många år från att man har en idé till en film eller TV-serie, till att den faktiskt spelas in. Om den nu spelas in. De flesta idéer och manus överlever inte vägen dit. För att orka driva ett projekt framåt trots alla de motgångar som man förmodligen kommer att stöta på, så tror jag att det oerhört viktigt att som manusförfattare hålla fast vid varför man vill berätta just den här historien. Att veta varför gör det mycket lättare att kämpa vidare.

Under utvecklingens gång kommer man också stöta på diverse producenter, konsulenter och representanter för kanaler som vill göra vissa ändringar. Som kanske vill ändra på… typ.. allt. Har man då inte formulerat för sig själv vad det är man vill med det man skriver så händer det lätt att fokusen blir något helt annat.

Tidigare i år praktiserade jag i utvecklingsavdelningen på ett större produktionsbolag i Stockholm som del av min utbildning på Alma Manusutbildning. Många gånger blev jag oerhört förvånad över hur ofta författare som kom och presenterade sina - ibland långt utvecklade - projekt var villiga att gå med på ändringar. Många var öppna för att ändra i stort sett vad som helst i enlighet med producenternas feedback i utbyte för lite utvecklingspengar. Självklart måste man kunna kompromissa. Kanske i den här branschen mer än i någon annan. Jag menar dock att man också måste stå upp för och kämpa för sin vision. I slutändan måste man vara villig att säga nej tack om man inte längre tillåts göra sitt projekt på ett meningsfullt sätt - även om det betyder att man måste hitta nya samarbetspartners.

För ett antal år sedan när jag var i Sverige på besök pratade jag med en manusförfattare/regissör som under två års tid arbetat på att utveckla sin andra långfilm. Under den perioden hade han tilldelats utvecklingspengar från bland annat Svenska Filminstitutet, men i slutändan fick projektet nej till produktionsstöd från SFI. ”Men vad tråkigt”, sade jag. ”Hur ska du nu gå vidare med det?” ”Nej men nu är det ju dött”, fick jag till svar. ”Utan SFI går det inte att fortsätta så jag har börjat utveckla ett nytt projekt.” Efter två års utveckling. Så gav han bara upp. För att SFI sa nej. Jag var chockad av hans attityd. Självklart måste det väl finnas en väg vidare? Inte kan man låta sig stoppas av att en eller två personer i maktposition inte tycker att ens projekt är värt detta? Efter att ha bott i Sverige nu ett par år så har jag lärt mig att det är så här de flesta inom den svenska filmbranschen resonerar. Man är helt beroende av pengar från SFI för att kunna göra sin film. Hur hållen man fast vid sin vision då? När man är så fullkomligt beroende av ett par enskilda personers tyckande?

I cirka femton år har jag jobbat som en independent filmskapare i New York och LA. Där har jag producerat nio långfilmer och där finns det inga filminstitut att ta ställning till. Det finns inga stödpengar att söka och inga filmkonsulenter som man måste få på sin sida. Istället är det marknaden som driver och man måste som filmskapare övertyga privata finansiärer om ens projekts meriter. En minst lika otrevlig situation kan man tycka. Men också en situation som gör att man har fler och andra möjligheter.

För många år sedan då jag skulle göra min andra långfilm i New York lärde jag mig en viktig läxa. Det var första gången som jag sökte utomstående finansiärer till en films budget (min första långfilm hade jag finansierat själv tillsammans med en god vän). Jag pratade nu med en villig investerare som trodde på min nya film och skrev ut en check på en femtondel av filmens budget. Finansiären lovade att försöka hjälpa mig skaffa fler finansiärer i utbyte mot en Exekutiv Producent titel. Jag kände mig frustrerad över hur svårt det var att hitta alla dessa investerare och önskade högt att någon bara skulle komma in och ge mig hela budgeten till filmen. ”Nej”, sade då den här mannen. ”Det är inte vad du vill”. ”Jo”, protesterade jag. Helt övertygad om att det var exakt det jag ville.

Finansiären förklarade då att vad jag ville var att bygga upp en pool av investerare; många personer som var och en gav mig en mindre del av budgeten. På det viset kunde jag själv behålla full kreativ kontroll (Om någon kommer in med alla pengarna så kommer de också vilja ha inflytande). Och när jag är redo att göra min nästa film, fortsatte finansiären. Vad gör jag då om min enda investerare avböjer att återkomma? Har jag istället en pool av investerare som var och en ger mig en del av budgeten så kan jag nästa gång gå tillbaka till dem alla. Även om ett antal då avböjer så kommer säkert många också att säga ja. Jag kompletterar då dessa med några nya investerare och för min nästkommande film efter det har jag en ännu större pool av potentiella investerare att gå till. Min nyfunne vän hade fullständigt rätt. Jag lyckades bygga upp en investerarpool. Tack vare det så fick jag möjlighet att göra en film om året under ett flertal år. Med full kreativ kontroll.

Jag tror att det måste finnas sätt att även i Sverige inte göra sig helt beroende av SFI. Brinner man för sitt projekt så får man hitta andra vägar att få det gjort även om man får ett nej eller två. Kanske man kan göra om det till en serie och sälja till TV? Kanske det går att göra en lågbudget version av filmen? Kanske det går att få ihop budgeten i ett annat land och spela in filmen där? Kanske kan man hitta privata investerare? Eller sponsorer?

Filmskaparen och rollsättaren David Färdmar spelade nyligen in sin första långfilm utan stöd från SFI. Mycket tack vare goda relationer till skådespelare och filmarbetare lyckades han få klart filmen genom att filma några dagar i taget i över ett års tid. Jag kom in som producent och hjälpte till att hitta ett par personer i USA som investerade privata medel i projektet. Det var mycket tack vare Davids passion för filmen och vad han ville förmedla med den som gjorde att dessa individer valde att investera. Men, som ordet investerare förmedlar, så tror de också på filmen som en investering som kommer att ge utdelning. De tror att vi kommer att lyckas hitta distribution och kunna sälja filmen till en publik. Det återstår att se om vi lyckas.

Jag skulle alltså vilja påstå att måste tänka på sin film som en produkt som det faktiskt går att sälja. Lyckas man hitta en publik som är villiga att betala något för att ta del av det som man har skapat så är det fullt möjligt att dra in en del pengar. Inkomster som sedan kan betalas tillbaka finansiärerna så att de sedan förhoppningsvis återkommer med nya investeringar inför nästa projekt. Man måste alltså nå ut med sin film till en publik. Och visst är det målet med filmen? För vem bryr sig om att du gjort en film, om ingen bryr sig?

Förra året ledde jag ett seminarium i Stockholm om hur man producerar där jag pratade om allt detta. Mot slutet av dagen räckte en kvinnlig filmskapare upp handen och uttryckte frustration över allt detta prat om finansiering, om att hitta sin publik, om distribution, om pengar, pengar, pengar. ”Jag vill ju bara göra min film!” Ja men gör det då! Men om du bara vill göra din film för din egen skull, om du inte bryr dig om ifall någon faktiskt tar del av det du vill säga med den, hur kan du då förvänta dig att någon ska ge dig pengar att göra den? Det går göra. Men kanske du får göra den utan en riktig budget, spela in den på din mobiltelefon och klippa den på din dator. Alls inte en omöjlighet numera. Bara du vet vad du vill berätta.

Jag upplever att bidragssystemet för film i Sverige gör att många kreatörer har en mentalitet av att de förtjänar att få dessa gratispengar för att förverkliga sin vision. Men också att de står handfallna om så inte sker. Självklart är det fantastiskt att denna möjlighet finns. Jag skulle bara vilja uppmana alla som har något att berätta, alla som har något de brinner för, att inte låta sig stoppas av någon handläggare som beslutar att du och ditt projekt saknar värde. Och inte heller stoppas av att någon producent eller ett visst produktionsbolag säger nej. Har du något som måste skrivas, någon som du bara måste förmedla - gör då allt du kan för att få det gjort. Även om så bara för din egen skull.