Camilla Fågelborg

Så blir du (kanske) en bra manusförfattare – i fyra steg

Steg 1: hata dig själv (lagom mycket)

Självhat, åh detta goda självhat. Har man tur grundas det redan vid barnsben. Ni förstår; om man känner det redan när man är liten så byggs det in i själen – riktigt ordentligt. Det blir en del av din personlighet, en del som du inte kan få bort utan x antal timmar hos din psykolog.

Självhat kan yttra sig på olika sätt och utan att ha någon bäring för mitt antagande så väljer jag att säga det ändå: jag tror att prestationsångest är den vanligaste genren av självhat.

Den är en en känsla som grundar sig i att man aldrig är bra nog, eller alltid kan göra bättre och att lycka avgörs i framgång. Så var det i alla fall för mig. Jag var/är inte bättre än min senaste prestation. Känner du igen dig?

Jag har ett tydligt minne från barnsben då prestationsångesten greppade tag i mig både psykiskt och fysiskt:

Jag är sex år gammal och sitter i min pappas knä vid middagsbordet. Klockan någonstans runt 05:30 och det står en tallrik med gröt framför mig. Mamma sitter snett mittemot mig, tar upp en sked med gröt och säger ”bara en sked till, en till”. Men jag kan inte.

Där sitter sexåriga Camilla, hon kan inte äta för hon är för nervös inför gymnastiktävlingen som stundar inom några timmar. Hon vill inte ha någon jävla gröt, vad fan ska lite gröt göra? Hon kommer ändå fucka upp allting och förstöra för laget. Det vet hon. Så kommer det att bli. Så vad fan ska den där jävla gröten göra åt det? Ingenting.

Men jag åkte dit. Jag lyckades äta den dagen och ta mig igenom tävlingen. Vi vann inte, men det gick helt okej.

Det är mitt första minne av riktigt grov prestationsångest – och helvete vilken prestationsångest det har varit genom åren. Men oj vad den har drivit mig framåt. Jag hatar den lika mycket som jag älskar den. En kan tro att jag vill arbeta bort den – men icke! Prestationsångesten och det inbyggda självhatet får min att alltid göra mitt bästa och ständigt utvecklas. Det är den som gör att jag blir uttråkad snabbt och vill ta mig vidare. Den som får mig att skriva igenom manuset en till gång för att få det exakt som jag vill. 

Den har varit pissjobbig genom åren, och kommer säkerligen vara det ibland framöver. Gröt är fortfarande inte en favorit, men med lite hallon och mjölk går det ner.

Steg 2: Hitta andra som tror på dig innan du gör det själv

Okej, steg två! Ett steg i denna ”guide" borde ju vara ihärdighet, och då borde du som läser detta få en stjärna för du tog dig till steg två. Grattis!

I alla fall: när jag ser tillbaka på vad det är som har fått mig att orka fortsätta vara en kreativ person så inser jag att det är för att jag haft folk runtomkring mig som sagt att det jag gör är bra. Eller i alla fall läsbart. 

Under vår kreativa process, även kallad livet, så är man tyvärr beroende av att andra personer tror på en och stöttar en. Det kommer nämligen att komma mörka stunder då man tänker att allt kommer att gå åt pipsvängen och man själv kan tacka för sig och kasta in handduken. Då har man otroligt stor nytta av dom där andra personerna.

Så vart hittar man då de här personerna som hjälper en igenom livet undrar ni? Det vet jag inte, men när man väl hittar en sån person så vet man och då är det bara att hålla sig fast vid den/dem.

Om du som läser detta inte har en sådan person i ditt liv så kan jag i alla fall berätta om exakt en sån person som betytt mycket för mig. Så vet du sen vad du ska leta efter!

Min person hittade mig i gymnasiet och gav mig redskap för att sätta ord på allt som flög omkring i mitt huvudet - och tro mig, det var kaos då. Hon har ett namn: Monica.  

Monica var min lärare i Text A,B och C i gymnasiet. Hon lärde mig att skriva. Eller, alfabetet kunde jag innan men hon lärde mig konsten att skriva. Hon lärde mig hantverket men framförallt lärde hon mig att få ner mina känslor på papper. I skrift. Hon var den första läraren som ville ha texter som byggde på känslor som kom inifrån. 

Det var inte bara uppgifter om inflytelserika män som gjort något i historien utan hon ville att vi skulle skriva vad vi ville. Vad vi kände och vad vi trodde på. För första gången någonsin litade någon på att det jag skrev var värt att läsa. Att mina känslor var legitima och allt det jag kände var intressant. 

Så, detta blev ju en lång punkt om mina egna erfarenheter och jag har ju egentligen inte levt superlänge men det jag ville ha sagt är: när man hittar en Monica så ska man fan ta åt sig av allt den personen säger.

Om du ser upp till någon och den personen ser och uppmuntrar dig – ta vara på det då. Samla människor och omge dig av dom som får dig att tro på dig själv.

Ge självklart tillbaka, var inte ett as som bara tar och tar –  ni förstår vad jag menar.

Steg 3: gå igenom en kris

Här behövs inte så mycket förklarande. Vi som skriver historier älskar kriser. Det får oss att utvecklas känslomässigt. Det är då man lär sig om livet. Det är fruktansvärt när man är i stormens öga och tror att man kommit ur kaoset. När allting tystnar och man är ensam med sina egna tankar. Man tror man är ur det, men egentligen förbereder man sig bara för nästa kris som komma skall. För det kommer alltid nya kriser i livet. Men där och då, när kaoset lagt sig lite och man har ett extra andetag över DET ÄR DÅ MAN SKA SKRIVA OM DET!!! Få ner allt på papper, alla känslor, allting. 

Förra gången jag hade en kris spelade jag in mig själv när jag sitter och gråter, full på whiskey och berättar om vad som hänt. Det du…det var patetiskt. Men jag är glad jag har det. I värsta fall används det aldrig till något. Då är det bara en full tjej som sitter och gråter i PhotoBooth. Men då finns det sparat i alla fall, så när jag behöver påminnas om en känsla så kan jag alltid gå tillbaka och antingen gråta med, eller skratta åt den där bruden med mascara i hela ansiktet. 

Steg 4: älska livet för fan, var en klyscha

Jag vet inte vad jag ska skriva här. Jag är övertygad om att det här steget är avgörande i processen att bli en bra människa och manusförfattare. Men jag har inte tagit mig hit än själv. 

Jag tycker vi alla borde älska mer. Uttrycka kärlek. Jag har bestämt mig för att våga vara en klyscha. Vi får se hur det går. Jag lovar att avsluta det här steget när jag nått dit. Om jag når dit. Om du vill göra det tillsammans med mig så kan vi det. Maila mig på fagelborg@gmail.com och berätta hur det går att leva ditt liv. Älskar du det?