arrow_upward
Sara Broos
keyboard_backspace

Sara Broos

Några ord från utbildningsledare Sara Broos

Ord om utbildningen

Alma Löv Museum i Östra Ämtervik, Värmland är basen för utbildningen. Första dagen möts vi i Paleis Oranjestraat, en stor ombyggd lada i tre våningar med utställningslokaler, bar i källaren, takterass, rokokosal med biograf och teaterscen. En liten stig leder ner till ladan från parkeringen, förbi hästhagarna och öppna fält. Sjön Fryken ligger ofta spegelblank, en av Sveriges djupaste och Lövens sjö i Selma Lagerlöfs Gösta Berlings Saga. De går nerför landgången i den över hundra år gamla ladan, den nya gruppen som nu ska påbörja en resa tillsammans. Det dag ett på första träffen, en av sex veckolånga träffar under utbildningen, i Östra Ämtervik, Stockholm, Göteborg, Berlin, Malmö och Köpenhamn. Resten av undervisningen sker på distans. Uppstartsveckan är avgörande på många sätt; för att sätta en ton, ett anslag.

De är här för att fördjupa sina kunskaper inom manusskrivande för film och TV, dramaturgiska modeller, teman och personliga ingångar till skrivandet, oavsett vilken genre de skriver för. De är här för att lyssna på och samtala med de många föreläsare de kommer få möta med olika förhållningssätt och perspektiv, och för att utveckla sin egen röst. Min förhoppning är även att den tid vi kommer att spendera tillsammans ska förändra deras liv på ett djupare plan, än enbart yrkesmässigt.

Efter några dagar uppstår ofta en surrealistisk känsla; tiden som upphör. Barriärer som rasar och ansikten som visar sig i sitt allra vackraste ljus; öppna, transparenta. Jag kan ibland ta några steg tillbaka och bara betrakta människorna i rummet, hur gruppen formas och blir en organism i sig. Jag spelar Leonard Cohens Anthem; “There´s a crack in everything, that´s how the light gets in”, en mening som jag återvänder till gång på gång. En påminnelse om något; att de sår vi bär på, de skevheter, de sprickor som finns i våra liv och runtomkring oss, också är det som gör oss mänskliga.

Musiken som fyller rummet och sprider sig ut genom de tunna ladväggarna. Deltagarna som rör sig ut i rummen. Doften av kaffe. Ladan är omgjord till ett palats, en nästan sakral plats, där utrymmena är fyllda av installationer och konstverk, med vindlingar och vrår, där gångbroar i taket leder in i små skrymslen. På somrarna konserter och Fassbinderfestival eller filmworkshops. En fristad, ett centrum mitt ute i periferin, mitt ute i ingenstans, men där närvaron av gångna tiders berättare vilar; Selma Lagerlöf, Göran Tunström, Gustaf Fröding. Och så de nya författarna och konstnärerna som återvänt eller de nyanlända från Syrien, Afghanistan, de äldre kvinnorna från syföreningen i byn som lär sig nya mönsterkonstruktioner och hantverk av unga afghanska pojkar. Konstnärer från hela världen, internationella stjärnor eller helt oetablerade nya namn.

Ljudinstallationer, skulptur, måleri, installationer, performanceverk. Utanför palatset vidsträckta fält, åkermark och vatten och den lilla skogsdungen där de arton paviljongerna ligger utspridda, halvt dolda bland träden. Alla med sin egen särart; en högt silverglänsande byggnad med spiraltrappa som leder upp till ett tornrum, en atriumpaviljong, en liten skogsbarack, en triangelformad, och ytterligare tretton byggnader. Barr – och lövskog, buskar och balsaminer, ogräs och rosor om vartannat. En plåtcontainer med ett hologram; en dansande han, hon eller hen till Lazarus till 80-talslåten Goodbye Horses. Ett verk av konstnären Sonja Nilsson.

Dag ett. Jag berättar om min vision med utbildningen och om mina arbetsmetoder, mitt förhållningssätt som alltid utgår från det personliga, oavsett om mina filmer handlar om min relation till min mamma (Speglingar) eller om en syrisk kvinna jag knappt kände innan jag började filma henne men som blev som en syster under processens gång (Hemland). Det handlar inte om temat i sig utan om hur vi förhåller oss till det. En sten på marken kan ge upphov till en personlig film som berättar om något djupt allmänmänskligt.

Vi pratar om barnets blick, den oförstörda blicken, den blick som möter något för första gången, med nyfikenhet och förundran. Den blick som kan fästas och stanna kvar och försjunka i något. Den blick som inte dömer, som inte tror sig veta allt, som står öppen och frågande. Den blick som är skör och sårbar och inte kan värja sig, som ännu saknar filter. Med referenser till Stan Brakhage, Metaphors On Vision, The Untutored Eye; “Imagine an eye unruled by man-made laws of perspective, an eye unprejudiced by compositional logic, an eye which does not respond to the name of everything but which must know each object encountered in life through an adventure of perception. How many colors are there in a field of grass to the crawling baby unaware of ’Green’? How many rainbows can light create for the untutored eye? How aware of variations in heat waves can that eye be? Imagine a world alive with incomprehensible objects and shimmering with an endless variety of movement and innumerable gradations of color. Imagine a world before the ’beginning was the word.”

Jag visar filmen Ten Minutes Older (1978) av den ryska regissören Herz Frank. Tio minuter. Närbild på ett barns ansikte medan han ser en föreställning. Skiftningarna mellan skräck, glädje, sorg, förundran. Ansiktet öppet och rent, ingen förställning, helt oförfalskat. Tio minuter äldre. Ett koncentrat av alla lager och sinnesstämningar under några få minuter. Ett helt liv. Dagen fortsätter. Vi äter vegetarisk buffée tillsammans på kvällen uppe i det gamla skolhuset där mina föräldrar bor. Kommande dagar får deltagarna dela med sig av sin egna berättelser, möta andra filmskapare och lärare, få en inblick i teorier och konkreta kunskaper varvat med mer abstrakta.

Jag växte upp mitt i denna värld där gränsen mellan konst och liv är tunn, där vi inom familjen använt oss av varandra i våra konstprojekt, där jag och mina systrar lekte med små lerfigurer; patienter på ett mentalsjukhus i lera som våra föräldrar gjort. Den vilda skogen var vårt andra hem, i gamla bilvrak och de rum vi byggde upp i naturens egna. Ibland hördes en varg yla. På natten kunde vi vakna av det hemska ljudet när räven grävt sig in och inte lämnade annat än blod och fjädrar efter sig. Barndomen var vild och fri. Tonåren fruktansvärd, som för så många. Men jag har en känsla av att ångest på en begränsad plats blir mer koncentrerad.

Ett litet samhälle och en liten skola där det inte finns några flyktvägar eller alternativ. Du är utlämnad åt platsen, sammanhanget på ett mer tydligt sätt än i en storstad där det ändå alltid finns andra alternativ eller fler oväntade möjligheter.

Jag återvände till den här platsen när jag var runt 25. En värld som är förknippad med mycket mörker och en tid i mitt liv då jag helst bara ville försvinna, upplösas i myrmarkerna. Jag kom tillbaka till den värld där jag kände alla vägar och stigar så väl men ändå såg allt med nya ögon. Som en främling på en så välbekant plats. Samma landskap, men ändå inte samma. Och sakta började min kärlek väckas till liv. Att vakna en morgon, slå upp sovrumsfönstret och se ut över vidsträckta fält i olika skikt. Vetskapen om att det är bara är tunna väggar mellan huset och det vilda därutanför. Djuren som lever sitt liv, naturen som pågår med alla sina ljud och dofter. Flyttfåglarna som försvinner och återvänder, kretsloppet som pågår. Påminnelsen om hur olika gräs och jord doftar beroende på årstid. Hur mörkt mörkret kan vara och hur stor himlen är på natten i oktober efter en molnfri dag.

Jag hittade tillbaka till något jag förlorat under mina år av rastlöst sökande efter en mening, bort från konsten, från det personliga, försöken att bli någon annan. Jag hade gått i kostym på SEB:s huvudkontor, anställd som språkkonsult, utbildat mig på Journalisthögskolan i Stockholm och försökte skala bort allt subjektivt. Men det gick inte. Sanning och fiktion smälte samman. Jag hade läst litteraturvetenskap och idéhistoria i Lund, jobbat med radio och ljudkonst. Men så blev jag handlöst förälskad i; filmen. Här hittade jag ett rum där det kändes befriande att vara, där ljud, foto, bild, texter, ljud och musik kunde sammanfogas och samspela. Där jag helt kunde försjunka i klipprocessen, komma i kontakt med det intuitiva tillståndet, flow. Skrivandet och berättandet hade jag hållit på med så länge i olika former, men aldrig riktigt vågat ta på allvar trots att jag växt upp med konstnärsföräldrar och kände den världen väl. Att jag sedan skulle komma att starta upp en manusutbildning skulle jag aldrig ha kunnat föreställa mig då.

Men mitt ute i periferin, på landet, kunde jag bygga upp något nytt, skapa en egen värld, ett centrum. Jag har alltid drivits av en längtan att skapa sammanhang, få saker att hända, möten att uppstå. Utifrån egna erfarenheter av utbildningssammanhang kunde jag utforma mina egna visioner kring pedagogik och att skapa utrymme för andra att utvecklas. Jag ser Alma Manusutbildning som ett projekt där jag som konstnärlig ledare tillsammans med mina kollegor sätter en personlig prägel och har en tydlig vision men där deltagarna är medskapare. Och där min roll främst är att skapa förutsättningar för att något oväntat ska kunna uppstå och för att var och en ska kunna fördjupa och utveckla sitt eget språk, sin egen röst. Stärka sitt mod och sin motivation. Jag tror inte på dogmer eller ”den rätta vägen” utan hellre förvirringen som metod. Att våga tillåta sig själv att gå vilse. Att ompröva inpräntade idéer och ideal. Hur vi ser på världen och oss själva. Att ta del av allt, lära sig alla teorier, men sen själv kunna välja bort och utforma en egen metod. Jag tror att vi i det lilla kan skapa något, tillsammans forma ett rum där alla känner sig fria och inte är rädda för att misslyckas. Jag har många fantastiska vänner och kollegor omkring mig och tillsammans har vi format Alma Manusutbildning utifrån våra gemensamma visioner och olika erfarenheter.

Arbetet med utbildningen är en ständigt pågående process. I vår ambition att skapa en värld där vi kan experimentera, ta hjälp av varandra. Där vi har en tydlig integritet, ett skyddat rum, samtidigt som vi har ett nära samarbete och kontakt med produktionsbolag, TV – kanaler och övriga branschen. Att inte få förlorad i andras tyckanden, att hålla fast vid sin vision, men att lära sig lyssna, vilket verkligen är en konst. Att lära sig samarbeta. Att utveckla sitt seende. Att använda alla sina sinnen. Att arbeta stenhårt, ta till sig alla teorier, metoder, lära sig hantverket innantill, skriva, skriva, skriva. Men också leva.

Vi vill uppmuntra till att skapa berättelser utifrån nya perspektiv som tillåts vara mångfacetterade och komplexa, som inte förenklar, som kan vara både konstnärligt kvalitativa och kommersiella succéer. Under utbildningen arbetar vi främst med dramaserier men även långfilmsformatet och kortfilm.

Från början hade utbildningen sin bas på Broby Grafiska i Sunne och den startade genom en pilotkurs arrangerad av Film i Värmland, filmkonsulent Carina Ekman och filmaren Evelyn Frankel. Den danska dramaturgen Kirsten Bonnén Rask var huvudlärare och jag ansvarade för upplägget. Efter några år höjde vi nivån och 2007 blev utbildningen en yrkeshögskoleutbildning.

Jag träffade regissören och manusförfattaren Zara Waldebäck som efter många år i England, där hon utvecklat en liknande manusutbildning flyttade hem till Sverige. Zara bidrog med ett pedagogiskt upplägg anpassat för onlineundervisning och har skrivit ett par böcker om manusskrivande, delvis utifrån hennes erfarenheter som lärare på utbildningen och hennes egna yrkesverksamma liv. Petra Revenue, dramatiker och regissör som är huvudlärare på utbildningen träffade jag på en manuskurs för Kirsten för femton år sen. Petra bidrar med idéer till utbildningens upplägg och med sina kunskaper om hantverket och sitt fria förhållningssätt till skapande och film med fokus på karaktärsutveckling.

Vi delar samma passionerade förhållningssätt till film, undervisning och till livet och vårt arbete styrs till stor del av lust. Vi har en rad återkommande lärare, föreläsare och handledare som är ovärderliga för utbildningen och som jag känner djup tacksamhet inför. Utbildningens ledningsgrupp består av representanter från branschen och universitetsvärlden och jag vill passa på att tacka även dem för deras engagemang genom åren och hur de bidragit till att forma utbildningen.

Sedan 2015 är Alma Löv Museum utbildningsanordnare och utbildningen har fått namnet Alma Manusutbildning. Alma betyder själ på spanska. Under de tre terminerna skriver manusstudenterna en slags dagbok där de reflekterar över sina egna processer, föreläsningar, möten samt kurslitteraturen, som består av både av Robert McKee, Linda Seger, John Truby, John Yorke, Stephen King mfl men även Rollo May, Rainer Maria Rilke, Julia Cameron, Andrej Tarkovskij. Vi vill i den här boken bjuda in läsaren till pågående processer, fragment, anteckningar. Väldigt ofta får vi ta del av ett färdigt resultat eller framgångssagor. Men vägen som leder dit går ofta genom mycket tvivel, misslyckanden, omstarter och hårt arbete.

Utbildning och lärande är något som pågår hela livet. Du blir aldrig färdig. Och alla erfarenheter, alla sår, sorger och allt vackert vi är med om, blir till stoff och underlag som kan användas i konsten.