Petra Revenue

Med våra historier ska vi förändra världen

Patriarkatets och kapitalismens förenklade beskrivningar av människan är trista och endimensionella. Idealen som sköljer över oss är andefattiga, eftersom de inte föder nya inre bilder. Det finns ingen dramatisk båge i den skönhetsopererade narcissisten som inte vill kännas vid sin egen ålder, för att ta ett uppenbart exempel. Vi är större och vackrare och trasigare än så. Jag tror på kraften i att berätta historier, med berättelser kan vi förändra...ALLT.

När jag gick på socialhögskolan i min ungdom mötte jag en professor i psykologi. Det var Habib som fick mig att sluta på samma skola. Han pekade ut riktningen mot min första passion: socialantropologin. Han gav mig insikten att hur människan uppfattar sin omvärld har att göra med specifika omständigheter, utifrån tradition, tidsuppfattning och överenskommelser, vilken historia man fått berättat för sig, och växer upp i.

Habib berättade om sitt liv i avgörande krispunkter. När han var liten brukade hans farmor ta med honom till kyrkogården i den lilla byn han var uppväxt i. Där samtalade de över gränsen. Släktingarna var väldigt intresserade av allt, även om de råkade vara döda. Till byn kom en lärarinna från Paris, när Habib bara var 11 år. Han blev störtförälskad och bestämde sig för att han skulle bli fransk när han blev stor. Och det blev han. Han blev akademiker på fint universitet och samlade titlar i rekordfart och gifte sig till slut med en vacker svenska, han gav henne en Mercedes som han kallade ett smycke och fick en dotter som han avgudade över allt annat. Det var därför självklart att dottern skulle träffa farmodern och att de skulle få lära känna varandra. Sagt och gjort, de for tillbaka till byn för att hälsa på. Farmodern hade då slutat andas och färden bar därför av till kyrkogården.

Något var fel.

Han kände det när de närmade sig. Först förstod Habib inte vad. Sen insåg han att surret uteblev. Han hörde inte längre de döda.

Vi begrundande detta över en flaska vin där vi satt på en pizzeria i Örebro.

-Sörjer du att du inte kan höra de där rösterna längre, frågade jag?

-Jag sörjer inte, för jag vet att resan till Frankrike var mitt öde, svarade Habib. Och...la han till...det är ju inte rösterna som tystnat. Det är ju bara jag som inte hör.

Den nu avlidne psykologen och jungianske filosofen James Hillman hävdade att anledningen till att många känner sig oroliga numera är att vi människor behöver placera oss själva i en fungerande historia, med en överskådlig handling för att uppfatta levandet som meningsfullt. Det spelar ingen roll om denna historia är ”sann” eller inte. I terapi ”hittar vi på” den berättelse som bäst passar vår egen myt och kanske även vår patologi. Vi är på så sätt alla berättare och även om vi inte går i analys eller skriver ned denna vår egen skröna, skapar vi inuti en historia åt oss själva, för att göra vår egen existens begriplig.

Hade Hillman rätt, är vi alla delvis fiktiva karaktärer uppfunna av oss själva? Och om man drar dessa tankar till sin spets… finns vi överhuvudtaget? Eller består mänskligheten av ”fake news”? Är vi i själva verket, precis som Shakespeare påstod, verkligen det stoff som (mar)drömmar är gjorda av?

Om det finns en kollektiv berättelse som vi kontinuerligt gemensamt skapar… betyder det då att vi kan förändra denna vår historia så den får ett lyckligare slut, eller slipper sluta till och med? Jag tror det, jag är övertygad om att vi kan förändra drömmen vi består av. Men då måste vi anta utmaningen och vara modiga. I våra berättelser måste vi ägna oss åt att fördjupa illusioner, ta det fantastiska på allvar. Detta kan innebära en upplösning av identitet och av de beskrivningar vi känner oss fångade i, av världen vi lever i som vi ser den nu, en symbolisk transformation.

Med våra berättelser måste vi bli en motvikt… för just nu lever vi människor i och berättar om en dystopi. Onyanserat våld är numera lika med underhållning, och döden betyder ingenting. Mänskligheten är skräckslagna hjälplösa varelser som blir jagade av zombies i flera av vår tids stora fiktioner. Zombies är själlösa varelser utan syfte. De är antagonister utan mål, de vill bara äta levande kött, de vill endast döda.

Kanske måste vi våga sörja det vi redan har förstört och det är därför vi närmast hypnotiskt mönstrar vår zombievärld både i nyhetssändningar och i serier. Men själen kräver något annat. Innerst inne vet vi det. Det är dags för ett paradigmskifte och vi som berättar historier, poeter, musiker, regissörer... konstnärer, vi måste kliva upp på barrikaderna. Vi måste påminna om att myter ska tolkas symboliskt för det är berättelser om psyket. Berättelser som tolkar religioner, seder och bruk. Myter speglar psyket på ett djupare plan. Med skildringar av upplevelser och visioner framåt kan vi påverka samhällen på flera nivåer, vi kan skapa medmänsklighet, förståelse och skönhet.

Vi får därför inte nöja oss med zombieberättelser, de slutar inte bra. De hjälper oss inte att se på världen med ömsinta ögon. De fastslår endimensionella karikatyrer av både män och kvinnor. De fördummar fienden, när fienden egentligen bor inom oss. Vi måste tränga djupare och ta själva själen i anspråk, vi måste tillåta oss att tro på magi. Vår fantasi är arketypisk och i den finns nycklar till psyket som är makalösa. Här finns ingångar till en kollektiv berättelse som skulle kunna förändra världen. Det är sann alkemi.